Carl Johan Jönsson Gårding som jag skrev lite om igår utvandrade till Brasilien 1891. Sju år senare, nämligen den 4 februari 1898, kunde man läsa följande notis i Sollefteåbladet.
Ljusdals tidning den 10 februari 1898 har en liten annan inledning på sin notis.
Carl Johan Gårding var en båtsman och son till Jöns Gärd och hans andra hustru. Jag har skrivit lite om honom tidigare. I ett annat blogginlägg som ni kan läsa här så hittade jag honom i Polisunderrättelser från 1889 då han dömts för misshandel till straffarbete. När jag sökte i Kungliga Bibliotekets tjänst för dagstidningar hittade jag några notiser om detta.
Den första notisen är från Sundsvalls Tidning den 9 april 1889.
Några månader senare, den 17 juni, kunde man läsa följande i Västernorrlands Allehanda.
Fäderneslandet skrev den 3 augusti 1889 följande.
Målet gick vidare till Hovrätten och följande notis fanns i Härnösandsposten den 30 november 1889.
Släktforskning handlar ofta om namn, datum och släktled. Men ibland leder forskningen fram till människoöden som berör långt mer än så. Historien om Olof Peter Danielsson och Inga Johanna Jacobsdotter i Imnäs, Ramsele socken, är ett sådant exempel.
Olof Peter Danielsson föddes den 20 juli 1861 som son till Daniel Ersson och Anna Brita Göransdotter. Hans blivande hustru, Inga Johanna Jacobsdotter, föddes den 1 september 1860 och var dotter till Jakob Olofsson och Anna Johansdotter. De båda växte upp i Imnäs, Ramsele socken och gifte sig den 15 december 1883. Några månader tidigare, den 20 maj samma år, hade deras dotter Anna Johanna fötts. Den unga familjen hade hela livet framför sig.
Den 10 februari 1886 inträffade katastrofen.
Olof Peter omkom i en olycka, endast 24 år gammal. Dödboken lämnar ingen tvekan om vad som hänt. Den korta anteckningen lyder:
"Dödad af ett kullfallande träd. Olyckshändelse."
Det behövs egentligen inga fler ord. En arbetsdag slutade med att en ung make och far slutade sina dagar. Från bouppteckningen kan man läsa att det fanns en skuld för en resa för läkaren så man kan anta att hans kompisar tog hem honom från skogen och att de kallade på läkare, om läkaren hann fram eller inte det vet man inte.
För Inga Johanna måste livet ha förändrats fullständigt. Hon stod ensam kvar med en dotter som ännu inte fyllt tre år.
Men sorgen hade knappt hunnit lägga sig.
Den 28 juli 1886 avled även Inga Johanna, endast 25 år gammal. Dödsorsaken anges kortfattat i kyrkboken:
"Magkräfta."
Bakom det enda ordet döljer sig emellertid en längre kamp. Det framgår tydligt av hennes bouppteckning. Bland utgifterna finns inte bara begravningskostnaden utan också flera poster som visar vilka ansträngningar familjen gjorde för att få vård:
Begravningskostnad .................................... 20:00
2 resor till Fjällsjö lasarettsläkare ............... 22:00
Dito till Ström till läkare ..............................15:00
Dito till Sollefteå ......................................... 12:00
Medicin på alla ställen ................................ 17:50
Det är nästan som att läsa en kort sjukjournal. Resorna till läkare och lasarett, tillsammans med kostnaderna för mediciner, visar att man försökte hjälpa den unga modern. Trots alla ansträngningar gick hennes liv inte att rädda.
På mindre än ett halvår hade Anna Johanna förlorat både sin far och sin mor.
Samma år drabbades hon dessutom av ännu en förlust när hennes morfar, Jakob Olofsson, avled.
Tre år gammal hade hon mist tre av sina närmaste anhöriga.
När ett barn blev föräldralöst måste en förmyndare utses. Häradsrätten behandlade därför ärendet och utsåg hemmansägaren Erik Petter Ersson till förmyndare för den omyndiga Anna Johanna. Hans uppgift blev att bevaka hennes rätt och förvalta det arv hon fått efter sina föräldrar.
Bouppteckningarna ger en ovanligt levande bild av familjens situation.
Efter Olof Peter uppgick behållningen i dödsboet till 942 kronor och 23 öre, vilket var en ansenlig summa för en ung arbetare vid 1880-talets mitt. Den största tillgången var emellertid inte kontanter utan en fordran på 700 kronor.
I bouppteckningen står:
"Mannens fordran ur sitt fadrens hemman som får lyftas af hans fader den 24de nästkommande Oktober detta år, 700:-."
Det innebär att Olof Peter enligt ett tidigare avtal hade rätt att få ut 700 kronor från faderns hemman senare under året. Eftersom han avled redan i februari kom denna fordran i stället att bli en del av dödsboet och därmed tillfalla hans enda arvinge – den treåriga Anna Johanna.
Längst ned i samma bouppteckning finns dessutom en liten handskriven anteckning som säger mycket om familjen:
"Att den fordran som vi undertecknad har upptagit på bouppteckningen 18 Kronor har vi denna skjänkt till vår brors dotter Anna Johanna Olofsdotter erkännes."
Anteckningen är undertecknad av farbröderna Göran Danielsson och Daniel Danielsson.
Beloppet var inte stort, men gesten säger mycket. Mitt bland juridiska formuleringar och ekonomiska uppställningar möter vi två farbröder som frivilligt avstår från sin egen fordran för att den lilla brorsdottern ska få ett något bättre ekonomiskt utgångsläge.
När Inga Johannas bouppteckning förrättades några månader senare uppgick behållningen till endast 92 kronor och 57 öre.
Förklaringen finns längst ned i handlingen.
Där står att alla större tillgångar redan hade tagits upp i makens bouppteckning och att lösöret under tiden hade sålts på auktion. Den stora fordran på 700 kronor behövde därför inte redovisas ännu en gång. Däremot nämns en mindre stuga som Olof Peter hade uppfört på ett torpställe.
Den skulle säljas på auktion:
"...för pupillens räkning..."
"Pupillen" var Anna Johanna.
Det är en juridisk formulering, men samtidigt en påminnelse om vem allt egentligen handlade om. Varje tillgång, varje auktion och varje beslut syftade till att trygga framtiden för en treårig flicka som på några månader förlorat nästan hela sin närmaste familj.
Anna Johanna blev inte ensam.
Det blev hennes mormor, Anna Johansdotter, som tog hand om henne. Samma år hade hon förlorat både sin make och sin dotter, men öppnade ändå sitt hem för sitt lilla barnbarn. Husförhörslängderna visar att Anna Johanna sedan växte upp hos sin mormor.
När jag bläddrar mellan kyrkböcker, bouppteckningar och domböcker slås jag av hur mycket några få handlingar kan berätta.
På bara några månader miste Anna Johanna sin far, sin mor och sin morfar. Kvar finns i arkiven några korta notiser, ett förmyndarskapsbeslut och två bouppteckningar.
Men mellan raderna träder också människorna fram.
En ung far som omkommer i en olycka i skogen.
En ung mor som kämpar mot sin sjukdom och reser mellan läkare och lasarett i hopp om att bli frisk.
Två farbröder som efterskänker en fordran till sin lilla brorsdotter.
En mormor som, mitt i sin egen sorg, tar hand om sitt föräldralösa barnbarn.
Berättelsen liknar på flera sätt min egen farfars fars uppväxt. Han ar något äldre när hans föräldrar dog men hade förlorat båda sina föräldrar, inom loppet av ett år, redan när han var fem år gammal. Även där var det släkten som hoppade in och hjälpte till med uppfostran och han blev fosterbarn hos sin halvmoster och hennes man.
Det är sådana berättelser som påminner oss om att släktforskning inte bara handlar om att fylla ett släktträd med namn och datum. Den handlar också om att försöka förstå de människor som levde före oss – deras glädjeämnen, deras sorger och den omsorg som kunde bära en familj genom livets svåraste prövningar.
Historien slutar dock inte där. Anna Johanna växte upp hos sin mormor i Imnäs. Som ung flyttade hon i början av 1900-talet till en annan församling, där hon så småningom gifte sig och bildade egen familj. Hon fick barn och levde ända till 1950.
För den treåriga flicka som 1886 förlorade både sin far, sin mor och sin morfar fanns det alltså ändå en framtid. Tack vare mormoderns omsorg och den trygghet som släkten och förmyndaren hjälpte till att skapa fick hennes liv en fortsättning som kyrkböckerna troget följer under ytterligare ett halvt sekel.
Genom åren har jag skrivit flera blogginlägg om Nils Henriksson (1827–1904) i Imnäs, Ramsele socken. Det började som en vanlig personbiografi, fortsatte med ett ovanligt födorådskontrakt och slutade med en rättshistorisk gåta som jag fortfarande inte lyckats lösa helt.
Den här artikeln är därför en sammanfattning av de tidigare inläggen, där jag försöker sätta in händelserna i ett större sammanhang.
Den som vill läsa de ursprungliga inläggen hittar dem här:
Nils Henriksson föddes den 29 oktober 1827 i Imnäs och växte upp på faderns hemman. När hemmanet senare delades mellan honom och brodern Henrik fick de var sin hälft om 2¾ seland.
Livet blev emellertid inte enkelt.
Nils gifte sig första gången 1857 med Anna Henriksdotter. De fick tre barn, men den yngsta dottern dog redan som spädbarn och 1861 avled även Anna, endast 32 år gammal.
Fyra år senare gifte han om sig med Kristina Matilda Eriksdotter från Krånge i Junsele. Även detta äktenskap blev kort. Deras dotter Ingrid Margareta dog som spädbarn och på nyårsafton 1869 avled också Kristina, endast 34 år gammal.
För tredje gången stod Nils ensam med små barn.
År 1871 gifte han sig med Greta Maria Nilsdotter från Meåfors. Det blev ett långt äktenskap och tillsammans fick de döttrarna Margareta Maria, Sara Brita och Inga Karolina. Greta Maria överlevde maken med tretton år.
Under 1880-talet förändrades stora delar av Ångermanland. Skogsbolagen köpte upp bondgårdar i snabb takt och många bönder valde att sälja sina hemman.
Den 16 april 1884 sålde även Nils Henriksson sitt hemman i Imnäs till Björknäs Bolag för den ansenliga summan 8 000 kronor.
Affären betalades i flera omgångar och den sista delen av köpeskillingen kunde, om bolaget så önskade, stå kvar mot inteckning och fem procents ränta.
Samtidigt upprättades ett omfattande födorådskontrakt.
Födorådet visar hur man försökte skapa trygghet när gården såldes.
Varje år skulle Nils och Greta Maria bland annat få spannmål, fläsk, strömming, kaffe, socker, hö, ved och 30 kronor kontant. De skulle dessutom få behålla två kor, fyra får och fyra getter med vinterfoder, rätt att odla potatis och lin samt få hjälp med bakning, malning och vård vid sjukdom.
Dessutom fick de disponera två byggnader på gården under sin livstid.
För att säkerställa att avtalet verkligen följdes intecknades födorådet i den sålda fastigheten.
Tre år senare köptes hemmanet tillbaka från Björknäs Bolag av Nils äldste son Henrik Nilsson från det första äktenskapet. Därmed övertog han också ansvaret för sina föräldrars födoråd.
När jag senare letade efter ett helt annat förmyndarskapsärende i Ramsele häradsrätt hittade jag av en slump en kort notis från den 2 december 1886.
Nils Henriksson ansökte om att hemmansägaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs skulle utses till förmyndare för hans och Greta Marias tre minderåriga döttrar.
Ansökan är mycket kort:
"Undertecknad anhåller härmed att till förmyndare för mina och min hustrus minderåriga barn ... måtte förordnas hemmansägaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs."
Isak skrev under att han åtog sig uppdraget och häradsrätten biföll ansökan utan någon motivering.
Det märkliga är att både Nils och Greta Maria levde.
Det var den frågan som gjorde att ett till synes obetydligt domboksärende blev så intressant.
Förmyndare brukar man framför allt förknippa med barn vars föräldrar avlidit eller med arv som skulle förvaltas. Men här var situationen en annan.
Jag har därför gått igenom köpebrevet, födorådskontraktet, inteckningen och domboksprotokollet. Trots det finns ingen handling som förklarar varför ansökan gjordes.
Inte heller nämns någon särskild egendom som tillhörde barnen.
Efter att dessutom ha diskuterat frågan ur ett rättshistoriskt perspektiv framstår det som att detta sannolikt var en möjlighet enligt den äldre förmynderskapsrätten, även om den verkar ha utnyttjats ganska sällan. Den exakta rättsregeln eller den lokala praxis som låg bakom beslutet har jag ännu inte lyckats identifiera.
Det här är ett exempel på varför släktforskning är så fascinerande.
Man börjar med en person – i det här fallet bonden Nils Henriksson i Imnäs.
Sedan leder en gårdsförsäljning vidare till skogsbolagens expansion i Norrland. Ett födorådskontrakt berättar hur äldre människor tryggade sin försörjning efter försäljningen av gården. En kort notis i en dombok öppnar plötsligt dörren till en juridisk fråga som fortfarande inte fått något säkert svar.
Kanske kommer gåtan om förmyndarskapet en dag att få sin lösning. Tills dess får den påminna om att det fortfarande finns mycket kvar att upptäcka, även i väl genomgångna arkiv.
Och kanske är det just det som gör släktforskning så spännande – att varje handling man öppnar kan leda vidare till en helt ny historia.
Här kommer en avskrift ur domboken 1886 då de ansökte om lagfart på Imnäs 2:15 vilket inte gick igenom första gången då Daniel saknade handlingar som styrker att han har lagfart till lägenheten. Jag har hämtat texten från Riksarkivets Digitala forskarsalen och det finns fortfarande några luckor med svårlästa bokstäver att fylla i.
1886 den 8 Juni
§ 129 Imnäs No 4, torp af 3 sel
Länsmannen S. A. Norlander ingaf med anhållan om lagfart en afhandling, lydande sålunda:
"Härmed göres etc .... — — Litt DU. § 129.
Då ingen handling till bestyrkande af Daniel Erssons åtkomst till fastigheten företeddes, kunde sökta lagfarten icke beviljas, utan förklarades ansökningen hvilande i afbidan på anmärkta hindrets undanröjande.
Här kommer bilagan till domboksnotisen som är själva köpehandingen. Det som finns inlagt är en kopia av originalet.
Litt DU. §129
Härmed göres veterligt att jag Daniel Ersson med min hustrus Samråd upplåter och till vår äldsta sons dotter Anna Karolina Eriksdotter i Imnäs församling ett jordställe ifrån min i Imnäs by egande skattehemman under N:o 4 om 3 seland hvilket torpställe äro beläget å mitt odlingsskifte i den så kallade Bolandssvedjan på södra ändan stöter mot Storån och inöfver skiftets hela bredd till en å vestra Rålinan befintlig bergspets samt en å östra linan mitt emot nedlagd sten eller röse, till .... tillfallare den så kallade .......... och Röjningslandet efter Bäcken emot en öfverenskommen Köpesumma stor sjuhundra /700/ Kronor som denna dag äro betalt och härmed qvitteras.
2:o Köparen eger att fritt begagna sig af hemmanets skog till nödig åbyggnad emot wilkor att torr skog begagnas till …… ……. möjligen användas kan .... till vedbrand.
3:o Torplägenheten får nu genast tillträda af min äldsta son Erik Johan Danielsson och hans hustru Andrietta Danielsdotter att begagnas under deras återstående lifstid samt derefter deras ofvannämnde dotter eller hennes rättsinnehafvare för alltid egas och områdas.
4:o. Köparne eger att begagna sig af mulbete lika med ... för sina kreatur.
5:o. Köparne förbinder sig eller hans rättsinnehafvarne att till säljarne eller hans rättsinnehafvare årligen betala en efter öfverenskommelse bestämd afgäld, nemligen twå /2/ Kronor att betalas vid bördstiden hvarje år.
Med förestående afhandling förklara vi oss å ömse sidor nöjde och till yttermera visso äro häraf 2ne exemplar upprättade och vexlade försäkras. Ramsele och Imnäs den 31 Oktober 1882. Daniel Ersson (bom) säljare. Köparne Anna Karolina Eriksdotter gm fadren E. J. bom) Danielsson. Vittna Erik Nilsson. Nils Henriksson (bom).
I gårdagens blogginlägg om Erik Johan Danielsson skrev jag om torpet som de bodde på och som hans pappa Daniel Ersson sålt en del av, 4:10, till sitt 2-åriga barnbarn 1884. Genom att titta i lagfartsboken som sträcker sig från cirka 1875 och fram till 1930-talet kan jag se vad som hände med lägenheterna (hemmansdelarna 2:15 och 4:10).
Jag börjar med 2:15 som är en lägenhetsstyckning från min farmors morfars hemman 2:3.
Vad händer då med lägenheten 4:10?
Anna Karolina säljer torpet till sin syster Brita Elida och hennes man Olof Wilhelm Vikner och köpehandlingen är från 1915.
Erik Johan Danielsson föddes 1856 25/5 i Imnäs, Ramsele sn och var en son till Daniel Ersson (1827-1909) och hans hustru Anna Brita Göransdotter (1836-1917). Han skrivs som bondson i Imnäs när han gifter sig 1880 9/10 i Junsele sn med bondedottern i Tara, Junsele sn med Andrietta Danielsdotter. Hon var född 1859 6/1 i Tara, Junsele sn som en dotter till Daniel Persson (1811-1861) och hans hustru Catharina Henriksdotter (1814-1883). Makarna bosatte sig i Imnäs och Erik Johan skrivs först som arbetare och sedan under ett par år, cirka 1882-1884, som hemmansägare. Oklart vilket hemman han hade då jag inte hittat någon lagfart på ett hemman. Enligt ett köpeavtal från 1882 så säljer Daniel Ersson och hans hustru ett torp till sin sondotter, Erik Johans då två åriga äldsta dotter.
I boken Stick-Per-Magnus och andra berättelser från den tid som varit av Ingvar Norlin som jag berättade om igår så finns denna berättelse om min förfader.
Järn Magres'n, den besvikne bonden från Forsmo
TRÖTT AV årens hårda arbeten och mycket besviken, satt den snart 88 årige Johan Mauritzon i sitt undantagsstuga Forsmo och tänkte tillbaka på den tid som flytt. Mycket hade han upplevt under sina år och det mesta hade bestått av arbete och åter arbete. Men han hade trott på det han gjorde och hans önskan om att några av sönerna skulle fortsätta hans livsverk hade gett honom ytterligare energi. Det han efterlämnade skulle visa att han inte hade levt förgäves. Men allt blev inte som han tänkt sig.
Han föddes 1781 av fattiga föräldrar. Tidigt fick han börja arbeta för att hjälpa till med försörjningen av familjen. Detta var ju inte speciellt ovanligt bland dåtidens barn utan i de flesta hem fick barnen börja arbeta med det mesta, redan som små.
I slutet av 1700-talet började han som dräng hos storbonden Anders Ersson från Norrmoflo.
Det var hos en ung bonde han fick börja sin drängtjänst och han trivdes mycket bra hos honom, för där behandlades han som en jämnlike och kände sig nästan som en lillebror till sin husbonde. Men det fanns en dröm hos honom som bara han kände till. Han tänkte inte i hela sitt liv gå som dräng och tjäna andra, nej ett nybygge var något som han dagligen gick och tänkte på.
Var det skulle ligga visste han inte, för någon passande plats hade han ännu inte funnit.
Så kom den dagen när husbondens hästar hade kommit bort och han var ute för att söka rätt på dem. Han hade hamnat på en plats där han tidigare aldrig varit. Trött och lite andfådd satte han sig på en sten för att vila en stund, då går det upp för honom att han hamnat uppe på det branta Forsmoberget, beläget på gränsen mellan Ramsele och Ådalsliden. Han kunde höra den brusande Imforsen väster om sig och lite längre ner hördes ljudet från Hällforsen.
Men det som han mest såg var den stora och vackra tallheden som bredde ut sig nedanför honom. Genast blev han förälskad i platsen och nu visste han var hans nybygge skulle ligga.
1799 ansöker han som nybyggare till Forsmo nybygge, men samtidigt som han avstyckade sitt nybygge så lade han även stora arealer skog under sig, något som förvånade många eftersom skogen i princip var värdelös, men Johan hade sina planer för framtiden.
Väl hemma säger han upp sin drängtjänst, men innan uppsägningstiden var kommen, var han under den lilla fritid som fanns, där på nybygget och arbetade. Först fälldes alla grova tallar på heden, barkades och lades upp för att torka, för dessa stockar skulle sedan bli byggnadsmaterial till nybygget, stubbar grävdes upp allteftersom träden fälldes och snart kunde han se hur hans första teg skulle se ut. Han var glad och lycklig och kände varken hunger eller trötthet när han var där på nybygget.
Men på dagarna var han hos sin husbonde och utförde sina dagliga drängsysslor. Så kom äntligen den dagen han var fri från sitt kontrakt och kunde flytta till sitt kära nybygge.
Men efter några dagar kom bud om att husbonden han tjänat hos hastigt dött och nu kände Johan sin plikt mot den familj som varit så snälla mot honom. Han återvände för att hjälpa änkan och de fyra barnen med att åter komma igång, nu utan sin make.
Nu hade han inte bara det stora jordbruket att sköta, utan nu fick han ta nätterna till hjälp för att arbeta på sitt nybygge.
Johan som aldrig hade haft tid med kvinnor blev förälskad i Erssons änka och kärleken var besvarad. De gifte sig och nu blev Johan plötsligt ägare till ett av traktens burgnaste hem. Nu måste han låta nybygget komma i andra hand, men lämna det hade han inga planer på. Snart var han där på den lediga tid han fick och arbetade och efter en tid fanns både hus och ladugård uppbyggda och även stora arealer åkermark. Hur han hann med allt detta är väl bara han som vet, men han var ju känd som en mycket arbetsam människa.
Åren gick och så en dag var hans fosterson Erik 18 år. Då lyckades Johan övertala sin hustru att överlämna hemmanet till honom och själva skulle de flytta till nybygget. De båda hade passerat de förtio åren och för Anna kändes det slitsamt att åter börja om från början igen, men hon följde sin man till det nya bygget.
Och där skulle de på en kort men intensiv tid komma att skapa något av ett mönsterjordbruk.
Som prisades högt av de människor som besökte dem.
När hans fru plötsligt dog delade Johan sitt hemman mellan de tre barnen, men dessa var inte alls intresserad av faderns livsverk utan lät det mer och mer förfalla. Och när de sedan sålde Forsmo och flyttade från platsen sökte också Johan sig från platsen och tog en del andra arbeten, men glömma sitt Forsmo kunde han aldrig. Därför återvände han till sin föderåstuga som han låtit bygga där och levde ensam och bortglömd, tills han dog där i sin älskade by 1869, 88 år gammal.
Källa: Sanningar och sägner i Ådalsliden
I boken så står att hemmanet delades mellan tre av barnen och att de sålde vidare men ättlingar till honom hade kvar ett hemman i byn ända upp på 1980-talet. Dessutom kom en ättling tillbaka till byn genom min farfars mor när hon gifte sig till ett hemman i byn 1897. Det hemmanet finns fortfarande kvar i släkten och den som har det är Johan Mauritssons dotterdotters dottersons sonson och sondotter.
När jag var hemma i Norrland sist så fick jag se en bok som jag sett och läst i tidigare men glömt bort att den fanns och att den fanns där. Det är en bok med berättelser från Ådals-Liden och heter Stick-Per-Magnus och andra berättelser från den tid som varit. Författare är Ingvar Norlin.
Det är en intressant bok med många berättelser, någon på över 30 sidor medan de flesta är betydligt kortare.
En hel del av berättelserna är säkert sådant som författaren hört själv medan det finns ett antal med hänvisning till Paul Lundins hembygdsböcker. Här ser ni innehållsförteckningen. Speciellt sidan 91 om den besvikne bonden från Forsmo fångade mitt intresse. Johan Mauritsson är min förfader och jag har skrivit om honom här.
Läs den här boken.
Jakob Perssons, som jag skrev om härom dagen, bouppteckning finns i Digitala forskarsalen. Inledningen har jag skrivit av nedan:
År 1877 den 3dje April förrättades laga boupteckning efter förra Bonden och födorådstagaren Jakob Persson i Junsell och Tara, hvilken afled den 6te sistlidne februari 75 år gammal samt efterlemnade sig såsom arfvingar följande personer, nemligen: sin efterlemnade hustru Brita Henriksdotter, såsom boets uppgifvare för tillfället och hvars rätt äfven nu bevakades af undertecknad Sven Jonsson, Sonen Per Jakobsson i Krånged, myndig och tillstädes, Sonen Henrik Jakobsson, likaledes; afl Sonen Jakob Jakobssons son Jakob i Tarasjöberget, omyndig och ej tillstädes, men hvars rätt bevakades af dess förmyndare förenämnda Henrik Jakobsson, afl Sonen Daniel Jakobsson i Tara 2ne omyndige Söner Jakob och Zakris närvarande, hvilkas rätt för tillfället bevakades af undertecknad Er. Ritzén, efter anmodan; Sönerna Nils Johan och Anders Daniel, myndige men ej tillstädes;Dottern Bothilda Johanna, gift med Bonden Henrik Jonsson i Nordantjäl, ej tillstädes; Döttrarne Christina Lovisa och Märta Magdalena begge omyndige och tillstädes, hvilkas rätt bevakades af deras närvarande förmyndare, förre Nämndemannen Jon Zakrisson i Krånged.
Sedan Enkan Märta Henriksdotter blifvit förständigad att uppgifva boet, sådant det vid den aflidne mannens dödstimma befanns och förvisa alla handlingar och skrifter som hörer sterbhuset, företogs egendomsförteckning och wärdering derefter i följande ordning:
1a) Förevistes ett Skriftligt testamente af den aflidne, för den 17de Februari 1872.
2a) Tillkännagafs ett muntligt dito af dito.
Sedan räknades alla invententarie persedlar upp med värdering.Totala summan på bouppteckningen hamnade på 2367 Riksdaler.
I Sollefteå Nya Tidning den 6 januari 1911 finns följande inlägg om travtävlingen som jag nämnt tidigare.
Näsåkers travklubbs tävling.
Den förut omtalade av Näsåkers travklubb anordnade travtävlingen å älven äger rum i dag! Anslutningen är mycket livlig och redan nu på morgonen företer startplatsen en rörlig anblick med tillströmmande tävlande och åskådare. Banan är smyckad med flaggor och är dels på 1,500 och dels på 1,000 mtr.
Starten skedde kl. 8,30 f. m. och ett 20-tal tävlande komma att deltag, såvida ingen i sista stund utgår. Prisdomare äro herrar förvaltarne Åkerblom, Näsåker och Manne Forsgren, Sollefteå.
Vi skola i nästa nummer lämna fullständigare redogörelse för tävlingarne.
I tidningen tisdagen den 10 januari 1911 finns det infört en sammanfattning av tävlingarna med en resultatlista
Travtävlingarna i Näsåker.
(Från Soll. N. T:s utsände korresp.)!
Årets travtävlingar gingo av stapeln i Näsåker, under ganska stor anslutning från allmänhetens sida både vad tävlande och åskådare angår.
I lopp I för äldre hästar startade 15; i lopp II för yngre startade 5. Bland äldre hästar fanns nog ganska många goda typer, men voro de nog i ganska dålig travkondition, komna som de voro, direkt från skogskörslorna. En häst som nog med lite träning skulle göra sig bra var som hälst var Faust, tillhörig förvaltare Åkerblom, nu gav den ej något vidare utslag. I allmänhet bōra hästarna komma till en tävling lite bättre skötta än här var fallet; de flesta voro ej ens ryktade på morgonen.
Å en stor vit arbetshäst kunde man knappast se vad den ursprungliga färgen var, ty halva hästen var alldeles gul av smuts från det mindre väl skötta stallet.
Bland unghästarna fanns en mycket tilltalande gråskimmel även den lovade gott för framtiden på travbanorna.
Ett fel som borde beivras, är att köra dessa 3-4åriga hästar på sådana tortyrredskap som kedjeträns. En ungdom med detta förskräckliga instrument i munnen skulle avvisas från banan och dess ägare upplysas om det oriktiga.
Anordningarne lämnade nog åtskilligt övrigt att önska, men det är ju ganska naturligt med så primitiva medel till sitt förfogande som denna klubb har. Dock borde en volt finnas på vilken hästarna hade fått röra sig före starten. Nu kommo de flesta hästarna stela och styva fram till starten, och kommo ej i aktiva förrän mot slutet av banan. Körkarlarna borde tillhållas att ej föra ett sådant väsen med sina piskor samt fullkomligt hänsynslöst rycka och slita i tömmarna.
Något program fanns ej, varför de utomstående ej hade en aning om hästarnas härkomst eller ägare.
Prislistan blev följande:
För äldre hästar.
Faust, ägare C. Åkerblom Näsåker 3 min. 14 sek.; Brunte, ägare Anshelm Persson Näsåker 3 min. 19 sek.; Korea, ägare P. J. Edström Resele 3 min. 16 s.; hingsten Birger, ägare Fritz Undin Ramsele 3 min. 27 sek.; Munter, ägare Erik Gustafsson Näsåker 3 min. 27 sek.; Lärka, ägare Albert Böhlin Edsele 3 m. 39 s. (utesluten): Flora, ägare J. O. Olsson Ramsele 3 min. 44 sek.; Docka, ägare J. Nordin Resele 3 min. 46 sek.; Bruna, ägare Nils Sundvall Rå 3 min. 45 sek.; Trissa, ägare Nils Borin Rå 3 min. 56 s.; Loke, ägare Anders Gustafsson, Näsåker 3 min. 56 sek.; Rapp, ägare V. Berlin 3 min. 58 sek.; Brunte, ägare J. Lidgren Näsåker 4 min. 1 sek.; Fastner, ägare Robert Lundin Holafors 4 min. 3 sek.; Frej, ägare Olof Sundvall Holafors 4 m. 22 sek.
För unghästar:
Castor, ägare Olof Edsén Edsele 2 m. 26 sek.; Flora, ägare Albert Andersson Edsele 2 min. 34 sek.; Lill-Bruna, ägare P. Olsson Näsåker 2 min. 40 sek.; Nils Sundvall (utan uppgivet namn på hästen) 2 min. 52 sek. och Dick, ägare P. Lidström Näsåker 2. min. 52 sek.
Genom att mycket snö fallit var banan ganska lös, varför resultaten måste mycket goda.
Verkade vara en väldigt negativ skribent tycker jag, bara fel på allt. Ett antal namn känns igen från prislistan. Hajade till lite när jag såg J. O. Olsson från Ramsele, kan det vara min farfars far? Han hette ju Olofsson men det kan ibland bli Olsson. Något att undersöka vidare.
Lördagen den 23 december 1905 kom ett nummer ut av Sollefteåbladet. Den tidningen kom ut redan 1895 och det var nog inte så lätt för Sollefteå Nya Tiding att konkurrera med den när den var så pass etablerad med över 15 års utgivning 1910. Denna tidning är alltså 120 år och en dag gammal idag.
I detta nummer finns det en annons från Ramsele inför julen.
För flera år sedan skrev jag ett blogginlägg om Nils Erik Undin (finns här) och i denna tidning finns det några notiser om honom.
Eftersom jag skrivit av om Junsele och Ådals-Lidens församlingar från Härnösands Herdaminne kommer här en avskrift även för Ramsele.
RAMSELE
med HELGUM, FJÄLLSJÖ. EDSELE, TÅSJÖ och BODUM.
(Ångermanland.)
Sockennamnet framträder under formen Rafnasill först i en gränshandling från 1270-talet. Till sexårsgärden af år 1314 utgaf Rannasild 6 öre årligen och till lösen af Upsala ärkebiskops pallium bidrog kyrkan i Ramnasyl år 1316 med 1 mark, prästen med 2 mark (DS 3, n. 1946, 2043). Beloppen motsvara i båda fallen de från Ångermanlands medelstora pastorat utgående. Under den stora norrländska visitationsresan, som ärkebiskop Olof Björnson företog i början af år 1319, besökte han äfven Rampnasil. (DS. 3, n. 2218.) Tidpunkten för uppkomsten af de tre annexen Helgum, Fjällsjö och Edsele, hvilka på 1500-talet lydde under moderförsamlingen, är ej närmare känd. men går tydligen tillbaka till medeltidens senare skeden. Pastoratets till arealen betydande omfattning gaf under 1700-talets senare del anledning till anläggande af ett kapell i Tåsjö inom Fjällsjö socken och vid samma århundrades slut ytterligare ett kapell i Bodum (se inledn. till Fjällsjö och Bodum). Före 1755 uppehölls gudstjänsten allenast af två ordinarie präster, ehuru pastoratet omfattade 4 kyrkor. Pastor bodde i Ramsele och skötte tillika gudstjänsten i Fjällsjö, 4 mil ganska besvärlig väg därifrån beläget; 6 mil ännu längre bort låg Tåsjö. De längst borta bosatta lapparna hade dessutom 3 mil och således öfver 9 mil till Fjällsjö och 13 mil till Ramsele. Komministern åter, som då bodde i Helgum 4 mil på andra sidan om Ramsele, bestred dessutom gudstjänsten i Edsele. År 1755 tillsattes en sockenpredikant i Fjällsjö och efter anläggandet af Bodums kapell ombestyrdes gudstjänsten därstädes till en början äfven af honom. Enl. kgl. resolution 6 okt. 1772 anställdes en särskild kapellpredikant i Tåsjö och genom kgl. bref 21 jan. 1804 tillkom en e. o. predikantbefattning i Edsele, hvilken ombildades till komministratur, då jämlikt kgl. resolutioner af 16 sept. 1835 och 30 dec. 1837 från Ramsele moderförsamling tvenne nya pastorat utbrötos: det ena Helgum, det andra Bodum, omfattande tilllika Fjällsjö och Tåsjö (se inledn.). Efter denna delning omfattade Ramsele pastorat allenast moderförsamlingen och Edsele, där komministern var boende. En komministertjänst skulle enl. kgl. bref 24 apr. 1896 äfven inrättas i Ramsele med 1/2 mantal i Krånge till boställe. Edsele afskiljdes slutligen ock från Ramsele jämlikt kgl. bref 31 dec. 1902 efter dåvarande khdes och komministers afgång, hvilket inträffade 1912.
Ramsele gamla kyrka, en medeltida stenbyggnad af rektangulär grundplan med timrad sakristia i nordost, öfvergafs, då församlingens nuvarande nordligare belägna, under ledning af byggmästaren Lagerstrand åren 1855—57 uppförda stenkyrka stod färdig att tagas i bruk. Den är byggd i gotisk renässansstil med torn å västra kortsidan och absidformad sakristia i öster. Åren 1920—25 har man arbetat på att återställa den gamla halft förfallna ödekyrkan i värdigt skick och hopsamla så mycket som möjligt af dess förskingrade inventarier. De år 1668 öfverkalkade väggmålningarne från 1500-talet ha framkallats, den gamla sönderslagna altarprydnaden från 1740, ett verk af bildhuggaren Måns Granlund i Hsand, hopfogats för att såsom fordom omrama korfönstret, däri insatts kopior af de nu i Nordiska museet i Sthm förvarade glasmålningar med porträtter af församlingens khde Erik Boderus och hans fru Brita Nenzelia, som förr innehade samma plats. Af äldre kyrkoinventarier märkes bland annat ett rökelsekar, en mässhake, förärad af kon. Carl IX:s gemål Christina samt en af drottning Maria Eleonora skänkt silfverkalk med hennes namn och svenska riksvapnet.
Kyrkan i Edsele är af trä, uppförd af Pål Persson i Stugun 1799, en kopia i mindre skala af Fjällsjö. Den äldre träkyrkan var endast 15 aln. lång och 9 aln. bred (Hdpr.). Några medeltida minnen äro ännu bevarade.
Ramsele gamla kyrka är afbildad i E. Modin, Gamla Tåsjö, s. 330 och i Från Ådalar och fjäll 1915, där äfven den nya kyrkan återfinnes, s. 51, 53.
Det var ju ingen kyrkoherde omnämnd från Ramsele men denne man var kyrkoherde vid tillfället för kyrkovalet i Sollefteå.
22. Johan Alexius Rydén (1908—18), f. 17 dec. 1846 i Norra Fågelås, Skara stift. Föräldrar: Karl Johan Johansson, hemmansägare, och Sara Elisabet Olausdotter. Efter studier i Skara stud. i Upsala ht. 1871, erhöll infödingsrätt i Hsands stift 14 maj 1876; prästv. i Upsala 1 juni s. å., past. ex. 2 dec. 1879; komm. i Grundsunda 13 febr. 1877, khde där 27 jan. 1880 m. tilltr. 1881; khde i Öfver-Kalix 13 aug. 1883, tilltr. genast; khde i Tuna och Attmar 30 okt. 1891, tilltr. genast; frånträdde Attmar 1 febr. 1892; khde i Ramsele och Edsele 17 aug. 1907, tilltr. 1908; frånträdde Edsele 1 dec. 1912. Han afled i Bjertrå prästgård 2 okt. 1918 hos sin svåger prosten Nordberg, efter att tyst och undergifvet fördragit sitt långa lidandes tid. LVO 1915.
G. 19/12 1879 med Katarina (Karin) Amanda Nordberg, f. i Grundsunda 25/2 1850, dotter till Erik Nordberg, folkskollärare och organist, och Kristina Norlin; † i Tuna 29/3 1924.
Fosterbarn: Josefina (Nina) Rouna, f. i Ö.-Kalix 31/7 1881; Hildur Emma Frideborg, f. i Göteborg 25/12 1888, sjuksköterska; Ernst Algot Alexius, f. ibm 13/2 1893, agronom.
I mitt förra blogginlägg så letade jag rätt på en bild av kontraktsprosten Carl Åkerberg i Sollefteå Bilddatabas. Jag har varit inne i den tidigare och letat men tyckt att den varit lite besvärlig att titta i och lite ifrån det område som jag är intresserad av att se bilder ifrån. Men nu har de nog gjort ett jobb med den och den kändes mycket bättre nu, mera sökbar, bättre information och ganska många bilder från några byar som jag sökte efter. Sollefteå bilddatabas kan hittas här. Tror man får ha en del fantasi när man söker där så att man inte missar några intressanta bilder.
Sedan tidigare i år så finns det också en bilddatabas för Ramsele. Den heter Ramsele Bilddatabas och finns här. Även här finns det massor av bilder som kan vara intressanta för de som forskar inom Ramsele församling. Jag gick in och sökte på Forsmo och fick bland annat träff på denna bild:
I gårdagen blogg så fanns två kyrkoherdar från Junsele och Ådals-Liden med i sammanhanget och jag har letat fram dem i Härnösands stifts herdaminne. Det finns på nätet och man kan hitta det här. För varje församling inleds texten med en beskrivning över församlingen.
Junsele
Från början var församlingen liksom Liden (Ådalsliden) annex till Resele, men omfattade år 1553 endast 8 ganska spridda byalag (Vallen, Krånga, Östanbäck, Ruska, Lillegård, Bölet, Mo och Ed), ehuru kyrkans äldsta bevarade inventarier hänvisa dess ursprung tillbaka till medeltiden. Gudstjänst hölls här ganska sällan. Enligt 1559 års jordebok angafs kyrkojorden här till 2 1/2 säl. åker och äng i Mo by, hvars skattetal år 1561 höjdes till 3 säl. Besittningsrätten såldes 1574 och innehades af enskilda till framemot 1630-talet, då den åter tillföll pastor i Resele. Kyrkbolet vann ett välbehöfligt tillskott, då en sockenbo Peder Eriksson i Ed jämte hustru och barn den 25 juli 1647 till Junsele kyrka skänkte 6 sel. i Lillegårds by. I gåfvobrefvet heter det: »Denne lille svagha församblingen här i Junsill ähr vijdha belägen up under fiället ifrån hufuudkyrkian, der våre prester boendes ähre, der dee myckit ondt uthstå och lijdha måste för den långa väghen skull hijtt till Junsill, och när the framkomma, hafua the ringa uppehälle åth sig och sin fordenskap, maten kunna the föra medh sigh, men hästfoder intet, effter som behöfues när stoorå höghtijder ähre. Nu på thet the någon bättre lägenheet bekomma kunna hafuer jagh skienkt och gifuit till kyrkian och våre predikanters uppehälle etc.». På anhållan af khden i Kesele stadfäste landshöfd. H. Strijk 9 juni 1649 denna donation samt medgaf, att jorden finge läggas till kyrkiobolet och åtnjuta präststommefrihet. Vid 1756 års riksdag anhöllo innebyggarne i Junsele att för gudstjänstens uppehållande få egen präst och begärde, att till dennes underhåll måtte anslås en del af den behållna kronospannmålen från Junsele och Lidens socknar. K. Maj:t beviljade 17 nov. 1756 6 t:r åt den blifvande socknepredikanten, som trädde i tjänst 1758 och från och med 1775 fick rätt att som boställsjord åtnjuta stomjorden Lillegård, mot att pastoratets khde i vederlag erhöll 3 t:r årligen från Resele kyrkherberge. Genom kgl. bref 20 maj 1830 förklarades, att vid dåv. khdens i Resele afgång Junsele skulle utbrytas till ett särskildt regalt pastorat, som dock 1 apr. 1834 på församlingens begäran ändrades till konsistorielt. Khden tillerkändes rätt till afkastningen af ofvannämnda kyrkojordar i Mo och Lillegård, den förra i egenskap af pastorsboställe.
Junsele gamla träkyrka, som var 17 aln. läng och 8 ’/» aln. bred, låg i Mo by, på södra sidan om Ångermanälfven och ersattes år 1763 med en ny träkyrka, äfven där belägen. Till sin grundplan aflångt åttkantig, 24 aln. i längd och 12 i bredd, byggdes hon af Per Zachrisson från Kubbe i Anundsjö och målades af Abraham Segerström från Hsand. Väster om kyrkan låg klockstapeln, som tillika bildade ingångsport till kyrkogården. Kyrkan raserades, då den nuvarande stenkyrkan 1883
uppfördes på älfvens norra sida, hvilket föranledt att kyrkoherdens nuvarande boställe är förlagt till Lillegård.
Kyrkans från medeltiden bevarade silfverkalk bär inskriptionen: Sanguine mundamur cuius modo carne cibamur och silfverpatenen: Ave Maria gracia plena dominus tecum benedic. Klockan, som församlingen år 1531 fick lösa tillbaka med 25 mk, vägde 9 lispund.
Vid Öfra i socknens nordligaste ända har uppbyggts ett kapell, hvars lilla med gjutarebomärken försedda klocka inköpts från Fjällsjö kyrka (E. Modin. Gamla Tåsjö, s. 331).
4. Karl Abraham Josefson (1903— ), f. i Umeå landsförsamling 6 juni 1857. Föräldrar: bonden Josef Larsson och Anna Sofia Jonsdotter; med afgångsex. från Umeå, stud. i Upsala ht. 1880, prästv. 13 juli 1886 till past. adj. i Hammerdal. Efter kortare förordnanden under vt. 1887 i Ström, Alanäset och Ramsele, v. komm. i Indals-Liden 28 juli s. ä. Utn. komm. i Borgvattnet 25 juni s. å., tilltr. 1 maj 1889, komm. i Multrå 13 dec. 1890, tilltr. 1891, tillika regem. pastor vid Norrlands i Sollefteå förlagda trängkår 15 apr. 1898, i reserven 10 juli 1903; utn. khde i Junsele 30 maj 1903, tilltr. genast.
Så långt herdaminnet. Tittar man i Sveriges dödbok så ser man att han avled 23 december 1935 och bodde på i Lillegård, Junsele sn. Han skrivs som kyrkoherde.
Här kommer artikeln som gårdagens blogginlägg hänvisade till och här är det tydligare att det är någon som är missbelåten med hur saker och ting sköts i församlingen både när det gäller orgelmusik och nykterhet. Som jag var inne på igår alltså. Här kommer en avskrift av insändaren.
Från allmänheten.
Ett och annat från Ramsele.
Det är nog icke bara i kungörelseläsandet det behöfves en reform här i Ramsele utan äfven i mycket annat. Första adventsöndagen hölls här skriftermål och nattvardsgång. Både före och efter skriftermålet fick församlingen vara utan såväl orgelmusik som psalmsång. Organisten var som vanligt bortrest, hans vikarie lág hemma ocb sof, och ingen fanns i kyrkan som kunde sjunga. Sedan kyrkväktaren strax före kl. 10 varit borta och ruskat upp vikarien, fick man visserligen en sorts orgelspel under den s. k. högmessan, men ingen sång: och det är bruk här, att när organisten icke sjunger före, tiger församlingen, isynnerhet då musiken är alltför »oregelbunden» och bedröflig. Om en predikan skulle vara ganska medelmåttig, är det dock drägligare att afhöra den än att under en hel gudstjänst med dito nattvardsgång vara tvungen att lyssna till en jämmerlig orgellåt utan någon sång, som kan i någon mån lindra pinan. - Men den som här skall kunna utföra någon reform behöfver både mod och ihärdighet samt bör vara fullkomligt okänslig för oordningsvänners hätska utgjutelser. »Drar man undan förhänget», så ser man att inom skolrådet finns också ett och annat att reformera, t. ex. att aflägsna en ledamot, som icke gittat styrka, att han efter konkursen råder öfver det han hafver och därför genom sitt deltagande i besluten gör dem samt och synnerligen olagliga; att söka få bort allt för ifriga spritvänner etc. Nog är det sorgligt när en tongifvande ledamot i skolrådet förklarar, att han icke till skollärare vill ha »någon absolutist utan en som kan ta sig ett glas tillsamman med honom»; och ännu sorgligare. är det, när han blifvit »bönhörd öfver förväntan». Sjunkna alkoholister inom en barnlärarekår äro dock en ohygglig företeelse äfven för icke-absolutister. Men hvad är väl, som inte går för sig här i Ramsele? »När vissa sherrar» - de där som i tidningarna kalla sig »församlingen» - iscensatte sin senaste agitation för upprättande af ett brännvinsmagasin, för vilket de under så många år förgäfves nödat sig, driftade sig pastor Edwall bjuda dem spetsen. En af de styfvaste »styrpinnarne» lofvade honom hämd, om han ej förhölle sig passiv. Af magasinet vardt intet, delvis genom pastorns bedrifvande; den omnämnde syrpinnen spelar nu en betydande roll i det pågående kungörelseläsningsbråket.
Med nykterhetsarbetet går det trögt här, ehuru vi hafva både godtemplare och blåbandsförening på platsen. Ett stort ölbryggeri och ett öltapperi formligen öfversvämma trakten med fylleri. Bacchidyrkandet bedrifves så nitiskt, att man till och med mörka och rägniga höstkvällar såg de våta bröderna uppgöra en stor eld i skogen vid bryggeriet för att skaffa sig ljus och värme till sitt nyttiga förehafvande. Mycket rojalistiska äro vi emellertid i våra vilda bygder. Oskarsdagen dansades efter gammal god sed, dracks och spelades kort i högtidsdräkt - allt till kungens ära och fäderneslandets välfärd förstås. Samma dag på aftonen höll en predikant bön i sockenstugan. Dit kom summa 6 personer; men så kunde det ju också händt, att man där på konungens namnsdag skulle uppsändt någon bön för konung och fädernesland. Här behöfdes i sanning ett nykterhetsarbete i Wieselgrens stil; och ville »styrpinnarne» lägga två strån i kors för något sådant i stället för att ideligen anställa försök med brännvinsmagasin och begrina de fattiga nykterhetsvänner, som finnas, så skulle väl något godt kunna uträttas. Men det är den gamla regeln: »reformationen måste alltid gå nerifrån och uppåt»; och den präst, som verkligen vill på allvar ta i tu med allt det elände som finns bara här på frambyggden, han skall bereda sig på samma mottagande som den nämnde Wieselgren. Vill han åter bevara det »goda förhållandet» med dem, som kalla sig församlingen, då skall han sitta vackert hemma och låta världen ha sin gång, eller ock kunna »ta sitt glass» med skolrådsledamoten och hans gelikar.
I Härnösandsposten fredagen den 14 december 1900 har jag hittat följande 125 år gamla kryptiska artikel eller insändare. Någon som är missnöjd på någon annan som skrivit en insändare några dagar tidigare men svårt att tolka vad och på vem skribenten är besviken. Tittar man i den insändare som det hänvisas till så verkar det ha att göra med hur gudtjänster och orgelmusik framförs samt inställning till nykterhetsrörelsen men återkommer med den artikeln en annan dag.
Från allmänheten.
Förhållandena i Ramsele.
Med anledning af åtskilliga yttranden och insinuationer i en icke signerad artikel - artikelns upphofsman är dock ganska lätt att uppspåra - i n:o 289 af Hernösands- posten under rubrik: »ett och annat från Ramsele» ber undertecknad få till vederbörande endast ställa en fråga: finns det icke för en församlingslärare i hans förhållande till sin församling en tredje möjlighet förutom att antingen » sitta vackert hemma och låta världen ha sin gång, eller ta sitt glas med skolrådsledamot och hans gelikar», - eller ock att onödigtvis bråka i likt och olikt, hvarigenom allmänhetens sinnesstämning uppröres?
Vi hafva här i Ramsele äfven före pastor Edvalls tid haft vice pastorer, som hvarken suttit hemma, obekymrade om församlingens tillstånd, ej heller på något i moraliskt hänseende nedsättande vis fikat efter »herrarnes» gunst, och församlingen har ändock icke haft anledning att träda i konflikt med dem. För åtskilliga år sedan uppträdde en af dem också allvarligt i brännvinsmagasinsfrågan, en annan har vid skilda tillfällen kraftigt bistått nykterhetsvännerna med nykterhetsföredrag i absolutistisk anda, och bägge lefva ändock kvar här i godt minne. Att under jämförelse med Wieselgren uttala fromma önskningar, är nog godt, men det är stor skilnad mellan den nämnde store, intelligente och på hjärtats bildning så rike nykterhetskämpen - och vissa andra kämpar.
Anspelningarna såväl mot skolrådet som mot »frambygdens» befolkning är ock orättvis Ramsele skolråd har - så hafva dess föregående ordförande alla mer än en gång intygat - alltid visat stort nit för skolväsendet och därutinnan bevisligen uträttat mer än kanske de flesta inom vår provins, därjämte har det ock sökt på bästa sätt förekomma eller afhjälpa oegentligheter. Och hvad befolkningen här framme beträffar, så torde kyrkbygder kunna hår och där framletas, som med långt större skäl böra nämnas »obygder». Atminstone förtjänar den i jämförelse med många andra att offentligen behandlas på ett annat sätt än hvad artikelförfattaren funnit lämpligt. Och för vederbörande vore det sannerligen långt bättre att i kärlek söka rätta och förbättra än låta aktningsvärda människor och församlingsbor inför allmänheten blameras.
