Amerika släkten

Det var någon gång på 80-talet som jag för första gången träffade "amerikanerna" när de kom hem och hälsade på mina föräldrar. Vid det tillfället var det tre syskon med respektive, Albert och Anna, Eric och Esther och Svea och Victor. De pratade rätt bra svenska och annars fick vi öva på vår engelska. Att jag och brorsan var hockey intresserade visste de så de hade med sig var sin puck till oss, en med New York Rangers emblem och den andra med New York Islanders. Inget av lagen var vårt favoritlag men pucken med Islanders blev min. Det visade sig att de alla var födda i Kanada så "kanadensarna" vore ett bättre namn på dem och Albert och Anna bodde i Vancouver och det passade bättre eftersom Vancouver Canucks varit mitt favoritlag sedan Lars Molin flyttade dit i början av 80-talet. Efter prat och massor av skratt så tog vi bilarna och åkte över till andra sidan av älven för att leta rätt på platsen där syskonen Svea, Albert och Erics mor var uppväxt. Det var många år sedan någon bott på den platsen och skogen hade tagit överhand från åkermarken som fanns där i början av 1900-talet när deras mor Christina flyttade därifrån, gifte sig och emigrerade till Kanada.

Så här såg gården i Forsnäs ut tidigt 1900-tal. På den här bilden finns Christinas far Hans Nordin och mor Kristina Lisa Andersdotter. Hans har haft lite svårt att hålla både huvudet och "härvan" stilla. Det var långa slutartider på den tiden. Det är en rätt brant backe upp, från vägen, till huset och dessutom ganska igenväxt så det var inte så lätt att först hitta den lilla stigen upp mot huset och sedan ta sig fram. Ganska varmt var det och det var kämpigt för speciellt Victor att ta sig upp men så var han över 80-år gammal, och upp skulle han. Måste ju se var släkten bott.

Nu i  maj var jag upp till platsen där min mormors far var uppväxt och nu har det avverkats så att det är möjligt att se den gamla källaren, som fortfarande finns kvar, redan nere ifrån vägen. Kortet ovan har jag tagit från ungefär den plats som jag tror fotografen stod på när han knäppte det gamla kortet över 100 år tidigare. Man kan fortfarande se delar av stengrunderna till alla tre husen och det ligger kvar delar av en gammal gjutjärnsspis och så naturligtvis källaren som är i det närmaste intakt.

Då på 80-talet var det just källaren som tilldrog sig den största uppmärksamheten och det togs många bilder där alla ville vara med vid källaren och de skruvade också loss haken på dörren och tog hem som ett minne av gården. Ett gammalt skjul, som idag är borta, tilldrog sig också stor uppmärksamhet och även det fastnade på många bilder.

Släkten där borta i Kanada och USA är stor. Om man utgår från min mormors far och hans syster Christina så finns det lite drygt 10 ättlingar på vår sida och i början av 2000-talet så fanns det över 350 ättlingar till Kristina (med ingifta). I dag är det säkert många fler. De brukar ha en släktträff vart femte år och min bror och jag var på träffarna 1990, 1995 och 2000. Där samlades över 100 personer vid varje tillfälle och hittade på roliga saker under en helg.

Vid två av dessa släktträffar så besökte vi Albert och Anna i Vancouver och tillbringade flera dagar med dem. Alltid lika glada och gästvänliga och vi fick bo där och de körde runt oss till olika ställen för att vi skulle få titta runt och besöka andra släktingar i området. Massor av skratt, roliga kommentarer och tokiga påhitt blev det.

Albert och Anna åkte också över ett antal gånger till Sverige efter att de i början av 80-talet tillbringat cirka ett år i Stockholm. De tog vid varje tillfälle med sig något eller några av sina barnbarn och åkte runt och besökte förfädernas hemtrakter både i Sverige och Norge. Bilden ovan är tagen 1996 när de var på besök med barnbarnen Ben och Kara och då var de och besökte Ådals-Lidens kyrka och Hans Nordins grav (Alberts morfar och mannen med krattan på den första bilden). 

I februari fick jag veta den trista nyheten att Albert blivit sjuk och inlagd på sjukhus. Sedan gick det snabbt och den sista april så somnade han in för alltid. Albert: Vi träffades inte jättemånga gånger men tillräckligt för att jag verkligen skulle uppskatta alla dina galna upptåg och många skratt och jag kommer alltid att minnas dig med glädje.

Nu undrar ni säkert vad detta har med Junsele eller Ramsele att göra men det berättar jag inte nu utan om några dagar :-)