I Sveriges Radios P1 går en serie program om Vipeholmsanstalten utanför Lund i Skåne. Läser man om Vipeholm på Wikepedia så står följande.
Vipeholm är en park och ett bostadsområde i Lund. Åren 1935–1982 inrymdes i byggnaderna Vipeholms sjukhus, en anstalt för "sinnesslöa". Området var då det byggdes under första världskriget tänkt för ett regemente, men detta förverkligades aldrig utan det blev senare Vipeholmssjukhuset. Sjukhuset är känt för eftervärlden genom Vipeholmsexperimenten, där patienter med utvecklingsstörning utnyttjades som försökspersoner i strid mot medicinsk-etiska principer.
Programserien i radio berättar om anstalten och några av de experiment som genomfördes där. Avsnitt ett sändes för en knapp vecka sedan och avsnitt två, som berättar om kariesexperiment, hörs på radion nu på söndag den 1/11 kl 15:03. Avsnittet går att lyssna på redan nu på denna länk om man vill.
Jag lyssnade på avsnittet igår och det är fruktansvärt att höra hur man såg på barn och ungdomar med funktionsnedsättningar på 1900-talet. De skulle samlas ihop och gömmas undan för det var bäst för deras syskon och släktingar och de själva brydde sig inte om var de var utan ansågs vara nöjda ändå. Så fel de kunde ha, precis tvärt om, olikheter berikar och man får lära sig vad som är viktigt i livet. Som en förklaring till deras tankesätt kan man säga att det var en annan tid då även om det argumentet aldrig kan ursäkta deras handlingar. Det var också ok att använda de intagna som försökskaniner i experiment som t.ex. det kariesexperiment som det berättas om i programmet på söndag. Även om jag tycker om godis så är det fruktansvärt att höra om hur olika grupper av barn och ungdomar fick äta dagliga mängder att kolor för att se hur tänderna angreps av karies, där följden blev olidlig tandvärk och utdragna tänder. Även om det fortfarande finns fördomar och man ibland får höra lite märkliga kommentarer så är det iaf ingen som föreslagit att jag skall gömma undan min son med trisomi-21 på något sjukhus. Så lite klokare har vi blivit genom åren och bättre på att ta tillvara på olikheter hos människor men det finns fortsatt massor att göra.