Idag är det ett år sedan du stilla somnade in mamma och det har inte gått en dag som jag inte tänkt på dig. Trots att det är många år sedan jag flyttade hemifrån så brukar jag komma och hälsa på flera gånger varje år och kunde ibland vara på besök i flera veckor. När vi inte kunde träffas så pratade vi i telefon var och var annan dag. Jag är så otroligt glad att jag tog en vecka ledig, både för mig och för ungarna, den där hösten när du blev sjuk så vi kunde hitta på en massa roliga saker i nästan en hel vecka. Men så blev du sjuk och på sjukhuset trodde de inte du skulle klara dig. Men det gjorde du och vi var upp ännu oftare för att hälsa på dig både i Sollefteå, på Skärvsta och när du kom till Nipudden. Magnus och pappa satt väldigt ofta vid din säng. Magnus varje kväll när han var uppe där och pappa åkte till dig varannan dag hela tiden. När inte pappa åkte dit ringde jag och pratade lite med dig precis som vi gjort ända sedan jag flyttade hemifrån. Men du blev långsamt sämre och sa mindre och mindre för att sedan helt sluta prata. Men jag fortsatte ringa och pratade med dig fast du inte sa något. Du lyssnade ju och fick veta vad vi gjorde och hur det gick för ungarna i förskola och skola och en massa annat.
Första sommaren i Ramsele så tog vi ut dig i rullstolen och du både skrattade och pratade även om du inte kunde gå och behövde hjälp med det mesta. Du hade ju hjälpt alla andra runt omkring dig i hela ditt liv, så det kan inte ha varit lätt för dig att sitta och inte kunna göra något utan nu var du den som behövde hjälp. Jag sa att efter allt slit och allt som du gjort så var det din tur att bli ompysslad och skämmas bort. Men man såg i dina ögon att du inte var helt nöjd med situationen men trots det så kämpade du på i 2 1/2 år, för vår skull tror jag.
Nu har det gått ett helt år och även om jag har fortsatt prata med dig, många gånger, så har det känts väldigt konstigt att inte kunna ta upp telefonen och ringa dig.
Saknar dig så otroligt mycket mamma. 💗 💗 💗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar