Carl Johan Jönsson Gårding som jag skrev lite om igår utvandrade till Brasilien 1891. Sju år senare, nämligen den 4 februari 1898, kunde man läsa följande notis i Sollefteåbladet.
Ljusdals tidning den 10 februari 1898 har en liten annan inledning på sin notis.
Carl Johan Gårding var en båtsman och son till Jöns Gärd och hans andra hustru. Jag har skrivit lite om honom tidigare. I ett annat blogginlägg som ni kan läsa här så hittade jag honom i Polisunderrättelser från 1889 då han dömts för misshandel till straffarbete. När jag sökte i Kungliga Bibliotekets tjänst för dagstidningar hittade jag några notiser om detta.
Den första notisen är från Sundsvalls Tidning den 9 april 1889.
Några månader senare, den 17 juni, kunde man läsa följande i Västernorrlands Allehanda.
Fäderneslandet skrev den 3 augusti 1889 följande.
Målet gick vidare till Hovrätten och följande notis fanns i Härnösandsposten den 30 november 1889.
Släktforskning handlar ofta om namn, datum och släktled. Men ibland leder forskningen fram till människoöden som berör långt mer än så. Historien om Olof Peter Danielsson och Inga Johanna Jacobsdotter i Imnäs, Ramsele socken, är ett sådant exempel.
Olof Peter Danielsson föddes den 20 juli 1861 som son till Daniel Ersson och Anna Brita Göransdotter. Hans blivande hustru, Inga Johanna Jacobsdotter, föddes den 1 september 1860 och var dotter till Jakob Olofsson och Anna Johansdotter. De båda växte upp i Imnäs, Ramsele socken och gifte sig den 15 december 1883. Några månader tidigare, den 20 maj samma år, hade deras dotter Anna Johanna fötts. Den unga familjen hade hela livet framför sig.
Den 10 februari 1886 inträffade katastrofen.
Olof Peter omkom i en olycka, endast 24 år gammal. Dödboken lämnar ingen tvekan om vad som hänt. Den korta anteckningen lyder:
"Dödad af ett kullfallande träd. Olyckshändelse."
Det behövs egentligen inga fler ord. En arbetsdag slutade med att en ung make och far slutade sina dagar. Från bouppteckningen kan man läsa att det fanns en skuld för en resa för läkaren så man kan anta att hans kompisar tog hem honom från skogen och att de kallade på läkare, om läkaren hann fram eller inte det vet man inte.
För Inga Johanna måste livet ha förändrats fullständigt. Hon stod ensam kvar med en dotter som ännu inte fyllt tre år.
Men sorgen hade knappt hunnit lägga sig.
Den 28 juli 1886 avled även Inga Johanna, endast 25 år gammal. Dödsorsaken anges kortfattat i kyrkboken:
"Magkräfta."
Bakom det enda ordet döljer sig emellertid en längre kamp. Det framgår tydligt av hennes bouppteckning. Bland utgifterna finns inte bara begravningskostnaden utan också flera poster som visar vilka ansträngningar familjen gjorde för att få vård:
Begravningskostnad .................................... 20:00
2 resor till Fjällsjö lasarettsläkare ............... 22:00
Dito till Ström till läkare ..............................15:00
Dito till Sollefteå ......................................... 12:00
Medicin på alla ställen ................................ 17:50
Det är nästan som att läsa en kort sjukjournal. Resorna till läkare och lasarett, tillsammans med kostnaderna för mediciner, visar att man försökte hjälpa den unga modern. Trots alla ansträngningar gick hennes liv inte att rädda.
På mindre än ett halvår hade Anna Johanna förlorat både sin far och sin mor.
Samma år drabbades hon dessutom av ännu en förlust när hennes morfar, Jakob Olofsson, avled.
Tre år gammal hade hon mist tre av sina närmaste anhöriga.
När ett barn blev föräldralöst måste en förmyndare utses. Häradsrätten behandlade därför ärendet och utsåg hemmansägaren Erik Petter Ersson till förmyndare för den omyndiga Anna Johanna. Hans uppgift blev att bevaka hennes rätt och förvalta det arv hon fått efter sina föräldrar.
Bouppteckningarna ger en ovanligt levande bild av familjens situation.
Efter Olof Peter uppgick behållningen i dödsboet till 942 kronor och 23 öre, vilket var en ansenlig summa för en ung arbetare vid 1880-talets mitt. Den största tillgången var emellertid inte kontanter utan en fordran på 700 kronor.
I bouppteckningen står:
"Mannens fordran ur sitt fadrens hemman som får lyftas af hans fader den 24de nästkommande Oktober detta år, 700:-."
Det innebär att Olof Peter enligt ett tidigare avtal hade rätt att få ut 700 kronor från faderns hemman senare under året. Eftersom han avled redan i februari kom denna fordran i stället att bli en del av dödsboet och därmed tillfalla hans enda arvinge – den treåriga Anna Johanna.
Längst ned i samma bouppteckning finns dessutom en liten handskriven anteckning som säger mycket om familjen:
"Att den fordran som vi undertecknad har upptagit på bouppteckningen 18 Kronor har vi denna skjänkt till vår brors dotter Anna Johanna Olofsdotter erkännes."
Anteckningen är undertecknad av farbröderna Göran Danielsson och Daniel Danielsson.
Beloppet var inte stort, men gesten säger mycket. Mitt bland juridiska formuleringar och ekonomiska uppställningar möter vi två farbröder som frivilligt avstår från sin egen fordran för att den lilla brorsdottern ska få ett något bättre ekonomiskt utgångsläge.
När Inga Johannas bouppteckning förrättades några månader senare uppgick behållningen till endast 92 kronor och 57 öre.
Förklaringen finns längst ned i handlingen.
Där står att alla större tillgångar redan hade tagits upp i makens bouppteckning och att lösöret under tiden hade sålts på auktion. Den stora fordran på 700 kronor behövde därför inte redovisas ännu en gång. Däremot nämns en mindre stuga som Olof Peter hade uppfört på ett torpställe.
Den skulle säljas på auktion:
"...för pupillens räkning..."
"Pupillen" var Anna Johanna.
Det är en juridisk formulering, men samtidigt en påminnelse om vem allt egentligen handlade om. Varje tillgång, varje auktion och varje beslut syftade till att trygga framtiden för en treårig flicka som på några månader förlorat nästan hela sin närmaste familj.
Anna Johanna blev inte ensam.
Det blev hennes mormor, Anna Johansdotter, som tog hand om henne. Samma år hade hon förlorat både sin make och sin dotter, men öppnade ändå sitt hem för sitt lilla barnbarn. Husförhörslängderna visar att Anna Johanna sedan växte upp hos sin mormor.
När jag bläddrar mellan kyrkböcker, bouppteckningar och domböcker slås jag av hur mycket några få handlingar kan berätta.
På bara några månader miste Anna Johanna sin far, sin mor och sin morfar. Kvar finns i arkiven några korta notiser, ett förmyndarskapsbeslut och två bouppteckningar.
Men mellan raderna träder också människorna fram.
En ung far som omkommer i en olycka i skogen.
En ung mor som kämpar mot sin sjukdom och reser mellan läkare och lasarett i hopp om att bli frisk.
Två farbröder som efterskänker en fordran till sin lilla brorsdotter.
En mormor som, mitt i sin egen sorg, tar hand om sitt föräldralösa barnbarn.
Berättelsen liknar på flera sätt min egen farfars fars uppväxt. Han ar något äldre när hans föräldrar dog men hade förlorat båda sina föräldrar, inom loppet av ett år, redan när han var fem år gammal. Även där var det släkten som hoppade in och hjälpte till med uppfostran och han blev fosterbarn hos sin halvmoster och hennes man.
Det är sådana berättelser som påminner oss om att släktforskning inte bara handlar om att fylla ett släktträd med namn och datum. Den handlar också om att försöka förstå de människor som levde före oss – deras glädjeämnen, deras sorger och den omsorg som kunde bära en familj genom livets svåraste prövningar.
Historien slutar dock inte där. Anna Johanna växte upp hos sin mormor i Imnäs. Som ung flyttade hon i början av 1900-talet till en annan församling, där hon så småningom gifte sig och bildade egen familj. Hon fick barn och levde ända till 1950.
För den treåriga flicka som 1886 förlorade både sin far, sin mor och sin morfar fanns det alltså ändå en framtid. Tack vare mormoderns omsorg och den trygghet som släkten och förmyndaren hjälpte till att skapa fick hennes liv en fortsättning som kyrkböckerna troget följer under ytterligare ett halvt sekel.
Genom åren har jag skrivit flera blogginlägg om Nils Henriksson (1827–1904) i Imnäs, Ramsele socken. Det började som en vanlig personbiografi, fortsatte med ett ovanligt födorådskontrakt och slutade med en rättshistorisk gåta som jag fortfarande inte lyckats lösa helt.
Den här artikeln är därför en sammanfattning av de tidigare inläggen, där jag försöker sätta in händelserna i ett större sammanhang.
Den som vill läsa de ursprungliga inläggen hittar dem här:
Nils Henriksson föddes den 29 oktober 1827 i Imnäs och växte upp på faderns hemman. När hemmanet senare delades mellan honom och brodern Henrik fick de var sin hälft om 2¾ seland.
Livet blev emellertid inte enkelt.
Nils gifte sig första gången 1857 med Anna Henriksdotter. De fick tre barn, men den yngsta dottern dog redan som spädbarn och 1861 avled även Anna, endast 32 år gammal.
Fyra år senare gifte han om sig med Kristina Matilda Eriksdotter från Krånge i Junsele. Även detta äktenskap blev kort. Deras dotter Ingrid Margareta dog som spädbarn och på nyårsafton 1869 avled också Kristina, endast 34 år gammal.
För tredje gången stod Nils ensam med små barn.
År 1871 gifte han sig med Greta Maria Nilsdotter från Meåfors. Det blev ett långt äktenskap och tillsammans fick de döttrarna Margareta Maria, Sara Brita och Inga Karolina. Greta Maria överlevde maken med tretton år.
Under 1880-talet förändrades stora delar av Ångermanland. Skogsbolagen köpte upp bondgårdar i snabb takt och många bönder valde att sälja sina hemman.
Den 16 april 1884 sålde även Nils Henriksson sitt hemman i Imnäs till Björknäs Bolag för den ansenliga summan 8 000 kronor.
Affären betalades i flera omgångar och den sista delen av köpeskillingen kunde, om bolaget så önskade, stå kvar mot inteckning och fem procents ränta.
Samtidigt upprättades ett omfattande födorådskontrakt.
Födorådet visar hur man försökte skapa trygghet när gården såldes.
Varje år skulle Nils och Greta Maria bland annat få spannmål, fläsk, strömming, kaffe, socker, hö, ved och 30 kronor kontant. De skulle dessutom få behålla två kor, fyra får och fyra getter med vinterfoder, rätt att odla potatis och lin samt få hjälp med bakning, malning och vård vid sjukdom.
Dessutom fick de disponera två byggnader på gården under sin livstid.
För att säkerställa att avtalet verkligen följdes intecknades födorådet i den sålda fastigheten.
Tre år senare köptes hemmanet tillbaka från Björknäs Bolag av Nils äldste son Henrik Nilsson från det första äktenskapet. Därmed övertog han också ansvaret för sina föräldrars födoråd.
När jag senare letade efter ett helt annat förmyndarskapsärende i Ramsele häradsrätt hittade jag av en slump en kort notis från den 2 december 1886.
Nils Henriksson ansökte om att hemmansägaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs skulle utses till förmyndare för hans och Greta Marias tre minderåriga döttrar.
Ansökan är mycket kort:
"Undertecknad anhåller härmed att till förmyndare för mina och min hustrus minderåriga barn ... måtte förordnas hemmansägaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs."
Isak skrev under att han åtog sig uppdraget och häradsrätten biföll ansökan utan någon motivering.
Det märkliga är att både Nils och Greta Maria levde.
Det var den frågan som gjorde att ett till synes obetydligt domboksärende blev så intressant.
Förmyndare brukar man framför allt förknippa med barn vars föräldrar avlidit eller med arv som skulle förvaltas. Men här var situationen en annan.
Jag har därför gått igenom köpebrevet, födorådskontraktet, inteckningen och domboksprotokollet. Trots det finns ingen handling som förklarar varför ansökan gjordes.
Inte heller nämns någon särskild egendom som tillhörde barnen.
Efter att dessutom ha diskuterat frågan ur ett rättshistoriskt perspektiv framstår det som att detta sannolikt var en möjlighet enligt den äldre förmynderskapsrätten, även om den verkar ha utnyttjats ganska sällan. Den exakta rättsregeln eller den lokala praxis som låg bakom beslutet har jag ännu inte lyckats identifiera.
Det här är ett exempel på varför släktforskning är så fascinerande.
Man börjar med en person – i det här fallet bonden Nils Henriksson i Imnäs.
Sedan leder en gårdsförsäljning vidare till skogsbolagens expansion i Norrland. Ett födorådskontrakt berättar hur äldre människor tryggade sin försörjning efter försäljningen av gården. En kort notis i en dombok öppnar plötsligt dörren till en juridisk fråga som fortfarande inte fått något säkert svar.
Kanske kommer gåtan om förmyndarskapet en dag att få sin lösning. Tills dess får den påminna om att det fortfarande finns mycket kvar att upptäcka, även i väl genomgångna arkiv.
Och kanske är det just det som gör släktforskning så spännande – att varje handling man öppnar kan leda vidare till en helt ny historia.
När jag höll på och tittade i domböcker efter ett förmyndarskapsprotokoll som jag misstänkte fanns (hittade det också tillslut) så fann jag ett annat förmyndarskap på egna rakt-bakåt släkten. Att någon får en förmyndare trodde jag mest förekom när någon var för gammal att ta hand om sig själv eller om det var en förälder (främst pappan) som avled medan barnen var omyndiga och att det behövdes någon som såg till att de fick sitt arv. Men den jag hittade nu var där min farmors mors föräldrar önskade förmyndare för sina minderåriga barn. De heter Nils Henriksson och Greta Maria Nilsdotter och mer om dem finns här. Det här var 1886 och Nils levde till 1904 och hustrun dog 1917.
Länsmannen S.A. Norlander ingaf en ansökan, med derå tecknadt åtagande så lydande
" Till etc. Undertecknad etc Litt F. § 13
Och förordnade Häradsrätten med bifall till ansökningen hemmansegaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs till förmyndare för Nils Henrikssons i Imnäs och hans hustrus nämnda omyndiga barn; vid utöfning af hvilken befattning Henrik Eriksson skulle etc = . = se §2 = . = 1884.
Som ofvan På Häradsrättens vägnar:
Erik Berglund.
Den förfrågan som föranledde detta beslut ser ut på detta sätt. Nils har undertecknat med bomärket N.
Undertecknad anholler härmed att till förmyndare för mina och min hustrus minderåriga barn näml. Döttrarna Margareta Maria född 1872 den 22/3, Sara Brita född den 24/12 1884 [SIC] och Inga Karolina född 28/11 1877 måtte förordnas Hemmansegaren Isak Henrik Eriksson i Strömnäs.
Ramsele & Imnäs den 10 November 1886.
Nils Henriksson N
Imnäs
Underteknad åtager sig ofvannämnde förmyndareskap
Strömnäs den 10 Noveber 1886
I. H. Eriksson
Någon som har något förslag på varför man kan tänkas att vidta en sådan åtgärd? Skall bli spännande att leta vidare om det finns något mer om detta.
I ett inlägg i mars (som finns här) så nämnde jag en prost vid namn Erik Andersson som verkade i Jämtland under 1500-talet. Hittade en artikel skriven av historikern Olof Holm som jag tycker är väldigt intressant och berättar mycket om prosten Erik. Här nedan finns artikeln sammanfattad med hjälp av chatgpt.
Prosten Erik Andersson – Jämtlands reformator i en tid av stora förändringar
Prosten Erik Andersson hör till de mest betydelsefulla gestalterna i Jämtlands historia under 1500-talet. Hans liv sammanföll med en av de mest omvälvande perioderna i Nordens historia – reformationen – då den medeltida katolska kyrkan gradvis ersattes av den evangelisk-lutherska. Som prost i Jämtland kom han att bli den person som ledde denna förändring i landskapet och samtidigt verkade i ett gränsland där svenska och norska intressen ständigt möttes.
När Erik Andersson första gången kan beläggas som kyrkoherde i Oviken och prost över Jämtland år 1525 stod landet ännu under den norske ärkebiskopen i Nidaros, samtidigt som Gustav Vasa just hade blivit kung i Sverige. Kyrkligt hörde Jämtland sedan medeltiden till den svenska kyrkoprovinsen Uppsala, medan landskapet politiskt var en del av det norska riket. Denna ovanliga situation gjorde Jämtland till ett gränsland där både kyrkliga och politiska lojaliteter sattes på prov.
Under de följande årtiondena blev Erik Andersson Gustav Vasas viktigaste företrädare i Jämtland. Kungen visade honom ett ovanligt stort förtroende och anförtrodde honom uppgifter långt utöver det rent kyrkliga. Erik förmedlade underrättelser om händelser i Norge, rapporterade om politiska förhållanden och fungerade tidvis som kungens kontaktman i landskapet. Han blev därmed en central länk mellan Stockholm och den norska gränsen.
Reformationen infördes inte över en natt. Tvärtom visar Olof Holms forskning att förändringen i Jämtland var långsam och försiktig. Under 1530- och 1540-talen levde många katolska traditioner vidare. Gudstjänster hölls fortfarande enligt äldre ordning och helgonkulten var ännu levande. Erik Andersson tycks ha valt en pragmatisk väg där förändringarna genomfördes stegvis för att undvika konflikter i församlingarna. Först under 1550-talet blev den evangeliska läran tydligt etablerad genom kungliga påbud och en allt starkare betoning av predikan på svenska.
En avgörande förändring som reformationen medförde var att präster nu fick gifta sig. Erik Andersson blev en av de första jämtländska prästerna som fullt ut utnyttjade denna möjlighet. Genom sina barns äktenskap skapade han ett nätverk av prästfamiljer som kom att dominera Jämtlands kyrkoliv under flera generationer.
Tre av hans döttrar gifte sig med kyrkoherdar i Offerdal, Brunflo och Rödön. Dottern Kristina gifte sig med Lars Månsson Blix i Undersåker och blev stammoder för den välkända prästsläkten Blix. Sonen Hans Eriksson, som latiniserade sitt namn till Johannes Erici Isopedius, fick studera vid universitetet i Rostock med ekonomiskt stöd från kronan. Han gjorde därefter karriär som diplomat och sekreterare åt både Erik XIV och Johan III. Hans liv fick dock ett tragiskt slut när han 1576 dödades i Stockholm efter en personlig konflikt vid hovet.
Erik Andersson var inte enbart kyrkans ledare utan även en betydande jordägare. Genom köp, byten och arv samlade han stora jordegendomar, framför allt i Oviken. Jordägandet gav familjen ekonomisk styrka och skapade en grund för de kommande generationernas sociala ställning. Det var typiskt för reformationstiden att präster började bygga upp familjeförmögenheter på ett sätt som tidigare varit svårt under celibatets tid.
När Erik Andersson avled år 1563 hade han varit prost i närmare fyra decennier. Hans död sammanföll nästan exakt med inledningen av Nordiska sjuårskriget, ett krig som kom att förändra Jämtlands framtid. År 1571 överfördes landskapet till Danmark-Norge även i kyrkligt hänseende. Därmed förändrades också reformationens inriktning. Under dansk ledning blev kampen mot katolska bilder betydligt hårdare än tidigare. Medeltida altarskåp och helgonbilder avlägsnades successivt ur kyrkorna och ersattes av så kallade katekismustavlor med bibeltexter på danska. Denna utveckling inträffade först efter Erik Anderssons död och skiljer den senare danska reformationen från den mer försiktiga övergång som han själv hade lett.
Trots att Jämtland därefter kom att styras från Köpenhamn levde Erik Anderssons inflytande kvar. Hans mågar och barnbarn fortsatte som kyrkoherdar och prostar, och flera av hans ättlingar blev ledande kyrkomän både i Jämtland och Norge. Under 1600-talet kan flera av landskapets främsta prästsläkter spåras tillbaka till honom. Genom dessa familjeband kom hans arv att prägla det kyrkliga livet långt efter hans egen tid.
När samtiden mindes Erik Andersson betonades framför allt hans ställning som "den gamle prosten". På hans gravhäll i Oviken beskrevs han som en vördnadsvärd och from kyrkoman. Senare generationer kallade honom "Storprosten", medan 1800-talets historiker gav honom epitetet "Jämtlands reformator". Modern forskning nyanserar bilden men bekräftar samtidigt hans centrala betydelse. Han var inte ensam om att genomföra reformationen, men ingen annan enskild person hade större inflytande över hur den utvecklades i Jämtland. Genom sitt ledarskap, sina kontakter med Gustav Vasa och sitt omfattande familjenätverk kom Erik Andersson att lägga grunden för det kyrkliga och sociala landskap som präglade Jämtland under resten av 1500- och stora delar av 1600-talet.
Denna framställning visar att Erik Andersson inte bara var en framstående kyrkoledare utan också en nyckelperson i Jämtlands politiska, religiösa och sociala historia. Hans liv speglar övergången från medeltid till tidigmodern tid och visar hur en enskild människa kunde påverka utvecklingen i ett helt landskap under en av Nordens mest omvälvande epoker.
