Under förmiddagen har Ebba suttit och pärlat och fått till denna fina pärlplatta med en blå Ford traktor, en sådan som han brukade köra. Förebilden är traktorn som står framför henne. Den har Olle fått av sin farfar för flera år sedan. Pappa som aldrig gick in i några affärer utan han satt lugnt kvar i bilen medan mamma var in och handlade, och så var det alltid. Men den här gången skulle han minsann gå in på Färghandeln och köpa något åt Olle till dess han kom och hälsade på. Det var till och med så att han bestämt sa ifrån att mamma skulle få följa med. Han stegade in i affären själv och tittade runt lite och så kom han ut med en blå traktor. Olle blev glad och traktorn finns, som ni ser, kvar än idag.
Jag är så glad att jag tog mig tid den där hösten och tog ledig en vecka och åkte hem med ungarna och var hos föräldrarna. Det var 2016. Kommer ihåg att jag fick en tanke när jag åkte att mina föräldrar är ju ganska gamla nu och man vet inte när det blir sista gången som man kramar dem och säger hej då. Bara någon dag efter att vi åkt så var mamma tvungen att åka in på sjukhuset och någon vecka senare fick hon en stroke och fick först vara i Sollefteå innan hon efter några månader kom till Ramsele. Jag har alltid ringt och pratat med mamma flera gånger i veckan och det fortsatte jag med men nu fick jag ju kolla pappa också. Han som aldrig svarat i telefon tidigare fick lov att prata i telefon både morgon och kväll med mig. Han åkte fram till mamma i Ramsele flera gånger i veckan och då fick jag ju också veta lite hur det var med henne långt efter att hon slutat prata. Och de andra dagarna fick han veta hur det var när jag pratat med, och mot slutet för, henne.
Men för drygt ett år sedan somnade mamma in stilla en söndag eftermiddag och du kämpade på till efter begravningen kära pappa. Men sedan tog ensamheten och saknaden ut sin rätt, ni hade ju trots allt varit tillsammans i nästan 60 år och inte varit ifrån varandra många dagar innan mammas stroke. Din uppgift att åka till henne och sitta och hålla handen var borta och med det försvann livsgnistan undan för undan.
Det här är nog den sista bilden jag har av dig ute, från förra sommaren. Benen och orken blev succesivt sämre och du gick och ramlade titt som tätt. Larm på armen hade du men du ville inte ringa och störa trots att du låg på golvet. "Jag har inget annat för mig och hemtjänsten kommer ju hit så ofta så jag kan vänta" sa du. Tillslut gick du med på att prova kortis på äldreboende så att du fick så mycket hjälp som du behövde. Tror att du trivdes rätt bra även om du på slutet flera gånger ville att jag skulle komma och hämta dig så du fick komma hem lite. Trots att du var trött och mest ville sova var det ingen som hade anat att du skulle ta dit sista andetag där på natten när du somnade in.
Då fick du äntligen komma tillsammans med mamma igen som du längtat efter. Fast vi saknar er, otroligt mycket. Så konstigt att inte kunna ringa till någon av er och berätta roliga och lite trista saker, vad vi gjort på jobbet, att man fått reparera bilen för flera tusen, fråga om råd för att få loss den där fastrostade bulten, vad ungarna haft för sig i skolan, hur duktiga de varit på ridning eller simning eller bara ringa för att höra rösten och att allt är bra. Det går inte en dag utan att jag tänker på er och jag kommer på mig med att tänka att "nu är klockan fem så jag skall prova att ringa till pappa" för sista året när du hade svårt att svara i telefonen själv och var trött så fanns det vissa tider som var bättre än andra att ringa till dig. Älskar er och saknar er. ❤❤❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar