En av mina favoritböcker, som jag ofta kommer tillbaka till är Paul Lundins bok Sanningar och sägner i Ådalsliden. Där finns det många intressanta historier då Paul var en hängiven hembygdsforskare och åkte socknen runt och intervjuade alla som kunde ha något att berätta. En guldgruva för alla oss som också är intresserade av hembygden. I boken har han skrivit ett avsnitt om just Fransåsen.
Här kommer en avskrift av det han skrivit.
Data om Fransåsen
Senhöstsöndag. En gråmulen, vindstilla dag. Det har varit dagar med både kyla och snö, men nu är det åter blidväder och ofruset överallt. Luften är ljum med åtskilliga plusgrader och doft från multnande lövbäddar. Vi sitter vid en tjärvedseld uppe i utkanten av Fransåsens gamla ödeby. Det är Gunnar och jag. Vi dricker vårt skogskaffe och ventilerar byns historia. Talar om Järnes Ors' n, dalmasen som var den egentlige grundaren. Hur han odlade och röjde, samlade sten i stora högar, anlade såg och kvarn och lade under sig stora skogsarealer. Processade med själva kyrkan om marken här uppe.
"Det var tydligen en driftig karl", säger Gunnar, "men han lär ha frusit ihjäl utanför byhagen. Fick kallbrand i benen som lär ha ruttnat lös och gömts i något av de många stenrösena."
Jo, jag är medveten om den traditionen. Hur Järnes efter ett julottebesök 1828 stannade i glada vänners lag nere i bygden, spritpåverkad i stark kyla gick vilse och förfrös benen. Men dödboken talar om bråck som dödsorsak så det autentiska går dåligt ihop med sägnen.
Två av sönerna fick dela hemmanet efter faderns död. Men de ville leva som herrekarlar, drack punsch med bolagsgubbarna och rökte feta cigarrer, och resultatet blev att stället gick dem ur händerna. Det blev bolagshemman och jordbruket arrenderades ut. Erik Petter Sjölund blev arrendator, landbonde som det hette i gamla tider. Det var 1907 och här utförde han med makan Anna ett segt och envist livsverk, vars resultat ändå ter sig som en hjälplös gest mot det svårkuvade livet. Dräglig bärgning fick de väl knappast av denna steniga jord som kostade dem så mycken svett och möda. Ingen väg ledde hit upp, bara trampade milslånga stigar nerifrån kyrkbyn. Innan Fransåsen hade Erik Petter och Anna bott i Bysjön i Junsele, men gården brann upp med allting de hade. Den första tiden på Fransåsen bodde familjen - det var även flera småbarn i en kall och dragig fäbodstuga, som var så kylslagen att till och med kaffesumpen frös i kaffepannan om nätterna. Så småningom kunde man dock flytta in i en bättre och varmare stuga. Den är numera bortriven och uppsatt som sportstuga på annat håll och den gamla fäbodstugan brann upp, sedan ett gäng skogshuggare för en del år sedan slarvat med elden.
Det är i dag inte mycket som återstår av den en gång så burgna bondbyn. Raststugan, eller fäbodstugan som den också kallades, har taket bågnat in på och buskar och slyr har invaderat fälten och åkrarna. Någon halvt raserad hölada och uthus för en tröstlös kamp mot tidens frätande tand och en timmerstuga står vindbruten och krokig, fönsterlös och med vajande dörr.
Erik Petter Sjölund, den siste åbon å Fransåsen, dog 1950 88-årig (bild ur boken).
Det är Gunnar som berättar och det är han som pekar ut och talar om gårdarna och husen. Och han vet vad han säger, ty han är född och uppväxt här på åsen, lekte här som barn och kämpade sin kamp här som vuxen. Visst var det svårt många gånger men vi hade inte så stora fordringar på livet, fortsätter Gunnar. Hade man bara mat och kläder så var man belåten. Jag minns hur vi vadade omkring ute på blötmyrarna, våta upp till låren, när vi slog myrhöet. Frätten om höstarna. Bäckflottning om vårarna och i någon kall och dragig skogskoja om vintrarna. Så det egna jordbruket
förstås
En höstkväll minns jag, då körde morfar ner hästen på den dyvåta Hömyren. Jag var liten då och följde med morfar, men jag minns det som i går. Hästen gick förlorad, oförsäkrad var den också, men morfar tog nya tag. Lyckades skrapa ihop litet pengar för att köpa en ny Brunte, men pengarna räckte ju inte fram. Han blev skyldig med löftet att betala av när sluträkningen på vinterkörningen kommit.
Det var tur att morfar var så pass lättlivad och humörfrisk. Han gav aldrig tappt hur besvärligt det än kunde vara ibland. Morfar brukade gärna säga att när han gick till sängs om kvällarna så klädde han samtidigt som kläderna, även av sig alla bekymmer. Mormor däremot var rena motsatsen och kunde ligga vaken om nätterna och ängslas över morgondagens besvärligheter. Trots dessa motsatser i lynnet blev de båda gamla. Morfar 88 år och mormor 87.
Men ett par gånger minns jag att jag såg morfar ledsen. Hans och mormors äldsta barn, Emanuel, som då på höstsidan var 28 år, hade varit ett tag och arbetat nere i Resele. Skulle så komma hem till en söndag, men han kom ej. Istället kom det bud om att han var död, drabbad av barnförlamning - nu heter det ju polio. Sjukdomsförloppet gick på några dagar. Förlamningen slog sig i ryggmärgen och andningsorganen, så han kvävdes faktiskt till döds. Men värst var det väl när morbror Gustaf dog. Den humörfriske och gladlynte, fiolspelande tjuguåringen. Den här gången var det lungsoten som var orsaken. Låg på Österåsen ett tag men det blev bara sämre, humöret gick ner i moll, och när morbror förstod att ingen bättring var att förvänta, bad han att få do hemma på Fransåsen. Och konstigt nog fick han åka hem, men han var så pass slut att man fick bära honom på en bår nerifrån bygden och hit upp. Några veckor och man fick bära honom som död tillbaka ner till bygdens kyrkogård. Det var den tyngsta bördan som morfar burit, enligt vad han själv yttade, och detta trots att han med sin långmes burit hem bördor på hundratals kilo och mera. Det hände just som sommaren började övergå i höst och årtalet var 1936. Morbror Emanuel å sin sida dog i augusti 1930.
Och Gunnar tystnar och försjunker i sina minne. Även jag sitter tyst och begrundar vad jag hört. Ja, nog fick skogsbygdens folk pröva på sorger och besvärligheter alltid, motgångar och tråkigheter, men det var i regel ett segt och målmedvetet folk som kämpade in i det sista. Man bröts inte ner om än sjukdom och död satte sin prägel på familjelivet och svagår och missväxt dōko upp.
Jag frågar Gunnar hur det varit med det senare. Fick man känna på nödår och barkbrödstid?
Inte direkt under min tid. Sällan frös kornet på Fransåsen, inte ens under de stora froståren 1867-68 då byn jämte Sundmo voro de enda platser som ej blevo frosthärjade, enligt vad de gamle ha berättat. Visserligen var jorden stenig men rätt bördig. Högt låg också byn, 310 meter över havet, kanske var det detta som höll frosten på avstånd.
Nåmen, skolgången då?"
Ja vi gick i skola i Ottsjö, nära milen bort. Ingen väg, bara en dåligt trampad stig. Sämst var det under vintrarna. Jag hörde morfar berätta en gång hur han av skolstyrelsen utbett sig om hjälp till oss barn med skidor, men det blev blankt nej.
Fransåsens saga är all, sedan Erik Petter Sjölund och hans Anna lämnade byn öde på sensommaren 1949.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar