.... sedan du tog ditt sista andetag kära mamma. Sex år som både känns som en evighet men också gått väldigt snabbt. Kommer så väl ihåg den där söndagen, på eftermiddagen strax efter 14:30. Jag skulle ringa och prata lite för dig mamma. Jag brukade säga så. Det var ett bra tag sedan du hade svarat och sagt något när jag ringde till dig men jag brukade ändå ringa och prata en stund för dig, berätta vad jag och ungarna gjort, om framsteg som de gjort med ridningen eller något annat. Tänkte att du ändå kunde höra och förstå även om du inte sa något. Den här eftermiddagen så gick det flera signaler fram innan de svarade på serviceboendet och när de hörde min röst och jag frågade efter dig så blev det tyst och det mumlades fram ett svar och jag frågade om något hänt och jag fick ett ja till svar och att han skulle be sköterskan ringa upp mig.
Det dröjde kanske 20 minuter innan sköterskan ringde upp och berättade. Att du inte fanns längre på den här jorden, att du tagit ditt sista andetag. Även om du succesivt blivit tröttare och tröttare och tystare och tystare så kom slutet ändå plötsligt. Du hade kämpat på så länge och så släppte du taget, lugn och stilla. Personalen anade nog inget heller förrän strax innan och då var det för sent att kontakta oss men de satt och höll dig i handen till slutet.
Att förklara för pappa var inte lätt men när du blev tröttare och tröttare och sov mer och mer när han besökte dig så sa han vid något tillfälle att du nog bara skulle somna in. Och det gjorde du. Vi var väldigt ledsna samtidigt som det var mycket att fixa med direkt efter. Vi hade ingen aning om hur du ville ha det men saker föll på plats efterhand och kändes rätt, och begravningen blev väldigt fin.
Det är många gånger de här åren som det kommit upp frågor som jag tänkt att det hade du nog kunnat svara på, ha kloka synpunkter om, lösa problemen. Saknar samtalen som vi hade och att du alltid tog dig tid när man ringde och undrade något. Alltid brydde dig om och månade om oss.
Saknar dig väldigt mycket älskade mamma 💖💖💖
