Häromdagen skickade min bror över en länk till denna artikel som kommer från tidningen Arbetaren 31 mars 1924
Torpare bortkörd från gården
I fyra och ett halvt år har den fattiga kronotorparen röjt och odlat sin oländiga jord som han trodde vara sin efter ingånget kontrakt och lagens bokstav. Men annorlunda ha de nitiska tjänstemännen i Junsele revir behagat besluta. Men det måste väl finnas något fog för uppsägningen och avhysningen? Ja, det finns! Jägmästare Gran i Backe, som är den drivande kraften i detta hjältedåd lär ha fog för sitt handlingssätt. Saken är nämligen den, att Tarasjönästorparen inte orkat med att få upp de erforderliga och kontraktsenliga åbyggnaderna på sitt torpställe, inom viss angiven tid. Han har sålunda hittills endast byggt provisoriskt och detta skulle alltså vara huvudorsaken och den lagenliga rätten för uppsägningen. Men i själva verket torde detta endast vara bisaken, och långt mera smutsiga motiv ha förestavat jägmästare Grans tjänstenit.
Enligt samstämmiga uppgifter från de i orten boende, som känna den uppsagde torparen väl, har denne lagt ned ett synnerligen gediget arbetet på att få jorden i stånd. Han har röjt och bränt, dikat ut den låglända jorden, och inhägnat hela området. Jorden är sålunda den bäst upparbetade av de nio koloniområden som finnes på parken. Men han har inte orkat med att bygga enligt kontraktet.
Under fjolårets skogsarbetarestrid ställde sig naturligtvis dessa nio kronotorpare solidariska med de mot skogsbolagen kämpande övriga skogsarbetarna. Detta var ett oerhört steg av de livegna torparna, ansåg den bålde herr Gran. Till på köpet råkade dessa nio torpare tillhöra "en icke laglig organisation", som titulus Gran behagade uttrycka sig om den syndikalistiska organisationen. Hade de tillhört Skogs- och Flottningsarbetareförbundet hade det väl ändå gått an. Under denna tid utvecklade den energiska jägmästaren en intensiv verksamhet. Han gästade hemmen i männens frånvaro och bearbetade kvinnorna att de i sin tur skulle förmå sina män "att upphöra med strejkandet och i stället se till att kvinnor och barn fingo mat". Men ingenting halp, strejken fortsatte och kolonisterna voro ståndaktiga.
Till råga på olyckan kom det vid denna tidpunkt in en artikel i "Nya Norrland" i vilken jägmästare Grans ljusskygga metoder vederbörligen belystes. Då var måttet rågat för de ansatta kolonisterna. Gran for som en vettvilling fram och tillbaka och skulle ha fatt på artikelns upphovsman. Men det misslyckades. Han avstängde då ett påbörjat arbete - en vägbyggnad - och förklarade att det aldrig mera skulle bli något arbete om inte skribenten gav sig tillkänna. Men ej heller detta hade åsyftad verkan. Till dato torde det också vara hr Gran en gåta vem som varit författaren. Men den i detta stycke nog så ihärdiga Gran fortsatte. Han var väl inte jägmästare och överordnad för ro skull! Han fordrade sålunda att de nio torparna skulle meddela i samma tidning att de ej voro författarna. Ja, som inte den omskrivna artikeln till alla delar varit så fullständigt med sanningen och verkliga förhållandet överensstämmande, så skrevo de flesta på intyget. Men inte alla. Däribland var den nu uppsagda torparen, som ansåg, att då han ingenting hade skrivit så hade han ej heller något att dementera. Och därmed punkt.
Men för hr Gran och vederlikar var saken klar. Den skyldige hade uppspårats och vad kunde väl tillmätas honom i straff som var värre än att kasta ut honom på bar backe?
Inte tro vi att den förföljda Tarasjönästorparen och hans familj i brådrasket skola uppstämma någon hymn å la "Vårt land, vårt land, vårt fosterland", utan istället förbanna det land som sett dem födas. Och inte må man förundra sig över om torparen och hans uppväxande söner, då "fosterlandet" är i fara och kallar dem, skola anse sig förhindrade att räcka en hjälpande hand åt det land, där de ej ens kunna få rotfäste i vildaste urskogen.
Dessa kolonister ha inte haft några sötebrödsdagar under de gångna åren. Det är först nu som man kommit över det svåra föret i portgången. Det enda dessa kolonister ha till godo framför många andra, är att de inte äro industriarbetare, utan infödda skogsmänniskor, vana vid klimatet, obygden, slitet och umbärandena. Det har varit skogen för dem och deras förfäder och städer och kulturcentra äro för dem som en saga.
För dessa kolonister, som började bryta jorden här år 1919-1920 var det oerhört svårt att slå sig fram. Till på köpet rådde ju en våldsam arbetslöshet som sannerligen inte for varsamt fram med nybyggarna. Det var att arbeta med jorden och husen två dagar i veckan och sedan söka sig ned i bygderna, till Ramsele och Junsele och försöka skaffa fram det nödvändigaste. Dit skulle man också för att få de välsignade brödkorten och andra kort - saliga i åminnelsen. Men det var smått om slantarna och staten har aldrig visat någon givmild hand då det gällt fattiga och hjälplösa. Var man så lyckligt lottad att det fanns en ko i båset, var det ändå någon råd. Men en ko lämnar inte mjölk hela året om, helst då hon skall leva av löv och starrgräs, och när sedan skummjölken kostade 30 öre litern och skulle hämtas från avlägsna byar, ville det nog till att ha humöret uppe. Men man slog sig igenom med en energi som är karakteristisk för skogsmänniskor.
Kolonaten ha lämnats ut på femton frihetsår. Därefter börja amorteringarna av statens lån. Egentligen är inte villkoren så dåliga. På dessa femton år kan ju kolonisten någotsånär få sin jord upparbetad och de flesta hoppas också det bästa. Bara inte arbetsförtjänsterna voro så genomusla, är den gemensamma hjärtesucken.
Enligt kontraktet erhåller kolonisten 250 kr. då boningshuset är uppfört, 250 kr. då uthusbyggnaderna äro färdiga samt ytterligare 250 kr. då en hektar jord är odlad och inhägnad. Sålunda 750 kr. På grund av kristiden ökades denna summa till i runt tal 2,000 kr. att fördelas proportionellt efter de förra bestämmelserna. Det är 3 proc. ränta på detta kapital och skall då frihetsåren gått till ända avbetalas med 60-70 kr. per år. Det kan ju förefalla att ej vara så mycket, men det måste anskaffas genom arbete åt staten och bolagen och torde, med den genomusla betalning som tillämpas inte vara så lätt att anskaffa.
När "Taramannen" Salmonsson trotsade staten och alla dess hantlangare och fick sin stuga nedriven.
Vem har inte hört talas om den s. k. "Taramannen", som på sin tid byggde en stuga på kronoparken och hellre erbjöd sig att bli nedskjuten av statens hantlangare än han godvilligt avflyttade? Han skaffade sig den gången ett odödligt namn i bygderna omkring och namnet var på allas läppar. Och det är inte många år sedan han var avkonterfejad i tidningarna och Tarasjönäs var vallfartsort för journalister av alla slag, och för sådana som var där för att be om ursäkt för begånget illdåd för åratal sedan och för andra igen som ville visa den gamla mannen litet erkänsla för genomgånget lidande.
För så där tjugo år sedan drog Salmonsson iväg upp på Tarasjönäs kronopark, byggde en stuga och började bryta jord. Han "anarkisten", som han sedan populärt kallades, skulle bli sin egen herre och förklarade stolt för statens ämbetsmän, "att allt vad de kunde se omkring tillhörde honom och han tänkte utan ersättningsskyldighet att ta det han behövde för sig och sina barn". Men, annorlunda bestämde de som ansågo att "allt detta" tillhörde dem. Det var staten, den allsmäktiga staten som ägde marken, skogen, jorden och luften milsvitt omkring och hur i herrans namn kunde den befängda Salmonsson då tänka sig att få inandas den luften. Nog för att det fanns plats för honom och nog fanns det skog till hus och vedbrand och det fanns övernog med myrar att dika ut och få odlingsbar jord av. Men det var statens egendom, och åt helvetet med anarkisten löd statens bud.
Men Salmonsson var ståndaktig. Han vägrade absolut att flytta och i det han ställde sig bredvid hustrun förklarade han att de hellre skulle låta sig skjutas ned, än gå ifrån torpet godvilligt. Och med det beskedet fingo tjänstemännen sig låta nöja. Men förnöjsamheten räckte inte länge. En dag då Salmonsson och hans hustru återkommo från slåtterarbete i någon torvmosse, funno de stugan nedriven till grunden och bohaget utkastat på gården. Statens hejdukar hade varit verksamma under dagens lopp. Det är nu sexton år sedan.
Men Salmonsson tappade inte modet, han bodde kvar helt enkelt. Någon stuga hade han inte, men i skydd av en stor sten byggdes ett provisoriskt skjul och där vistades familjen tills det blev kallt och sena hösten. Enda kon bands vid ett träd.
Under tiden arbetade Salmonsson på en förut påbörjad ladugårdsbyggnad och inredde också där ett boningsrum för familjen. Och nu var det åter på samma vis. Den allmänna opinionen hade dock gjort sitt till, så tjänstemännen vågade inte åter riva ned bostaden, utan fick Salmonsson skriva på ett kontrakt att betala 20 kr. om året i arrende ett visst antal år. I fängelset avsonades synden att han vågat bo på statens mark utan lov. Detta kontrakt, som förband honom att betala 20 kr. om året var hans livs stora dumhet, säger han själv.
Men än i dag lever Salmonsson med. Är visserligen gammal och utarbetad, nedbruten av gikt och reumatism, men ändå vid full vigör. När organisationstanken började få fast mark uppe i obygden förklarade Salmonsson, att han var för gammal att själv vara med, "men skall det göras något, så låt det gå fort", var hans hälsning till de yngre.
Långt från allfartsvägar, bortom ära och redighet ligger Tarasjönäs kronopark.
När stockholmare skall från Hötorget och upp på Söder eller till Hagalund är som en världsomsegling skulle företagas. Och att gå en sådan jättesträcka är ju hart när omöjligt. När skogsborna ha en mil eller ett par till närmaste by och handelsbod och poststation är det "en bit". Och milen är ett tänjbart begrepp på skogsvägar. En "näverskomil" kan ibland vara förbaskat lång. En halvmil blir gärna en mil och en mil blir två. Det beror alldeles på hur starka näversulor skomakarna använde sig av den tiden. När vandraren hade slitit ut ett par nya näverskor under marschen över fjällen sommartiden, hade han gått en mil. Och dessa mil äro ej ur bruk ens i våra dagar.
Tarasjönäs ligger ganska avlägset till, om det än finns många platser som äro ännu mera undanskymda. Till någon järnvägsstation är det väl c:a 8 mil - nymil. När därför Forsmo-Hotingbanan en gång blir färdig komma tarasjönäsborna mitt upp i kulturens centra. Då få de endast en mil till närmaste järnvägsstation, Långvattnet. Posten hämtas en gång i veckan i Nordantjäl dit det är en dryg mil. Väg till kronoparken finns endast om vintern, då myrarna äro tillfrusna, men som tur är, så är det vinter större delen av året. Till Lillterrsjön är det c:a en halv mil och därifrån få sommartiden varorna bäras Annars från Långvattnet. Innevånarna, särskilt de gamla ha inte sett mycket av världen annat än av vykort och illustrerade kataloger. Den som t. ex. har varit i Sollefteå är vida berest och det är ett minne för livet. En äldre kvinna berättade att hon aldrig varit längre än till Holafors, c:a 3 mil
, men när järnvägen blir färdig skulle hon till Sollefteå.
Men annars är det ett segt och hårdfört folk i dessa obygder. Den moderna kulturen har inte ännu avsatt märkbara spår och många många gånger går det nog litet hett till mellan sköldarna då dansen går på stugugolvet och den berömda svenska nektarn flyter litet vårdslöst.
Men järnvägsarbetarna ha satt litet pli på det hela, folket organiserar sig och går fram mot bättre förhållanden. Ax. J.
