De första nybyggarna i Lungsjön var troligen finnar. Richard Gothe har skrivit följande i sin bok Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappland och Jämtland:
"Ramsele - >Rafnasil> i 1273 års gränsdokument - är gammal bygd. Den omfattar landskapets nordvästligaste del mot Jämtlandsgränsen, Ramseles gamla tingslag inneslöt socknarna Helgum, Edsele, Ramsele samt Fjällsjö med Bodum och Tåsjö. Ramsele var även moderförsamling för nämnda socknar under 1500-talet.
Finnbebyggelsen inom nordvästra Ångermanland är omfattande. Från vissa baser här göra finska kolonister sedermera framstötar både in i Jämtland och på lappmarksområde. För att kunna visa sammanhangen, måste undersökningen göras lite fylligare här.
Vad Ramsele socken beträffar är den finska bosättningen av trenne olika slag: dels nybyggesverksamhet, dels upptagning av ödebyar och ödesjordar och sist - men inte minst - köp av bondehemman genom finnar.
Tvenne bröder Olufsöner från Viksjö torde ha gjort början. Deras insats som nybyggare var emellertid icke av varaktig art. Det sägs om dessa bröder - de voro bortåt ett halvt dussin - att de upptagit eller velat upptaga på 5 eller 6 olika ställen, men att de icke stannat någonstans. Vi kunna ta detta som ett undantagsfall. De flesta nybyggesfinnar voro nog angelägna att komma i ordning genom att snarast upptaga åker och äng. Detta var även förutsättningen för, att regeringen utfärdade tillstädjelsebrev åt dem. Finnarna Erik och Anders Olufson hade nu slagit sig ned på böndernas skatteskogar, den ene vid Hocksjön, den andre vid Hällvattnet. De drogo till sig andra finnar, mest jaktsällskap på tillfälliga besök. Det hela artade sig till ren rovdrift. Sockenallmogen inom Ramsele och Fjällsjö torde ha lidit verklig skada, varför man 1636 i januari vände sig till regeringen med ett par klagomål ( >Allmogens besvär> R.A. ) > De göra oss merkelig skada - heter det - på våra lägenheter, fiskewånor, så att alla våra näringsmedel äro oss så förtagne, att vi hwarken kunna göra kronan sin rättighet eller oss och våra fattiga hustrur och barn nära och föda och deröffver måste vi ändå af dem höra och lida spotska smädesord. Det de ej orka utöda själva, göres af andra, som wärre och konstigare äro, hwilka ingen får se. > Man kan gott tänka sig, att så allvarliga klagomål ha påskyndat det stränga plakat, som utkom på senhösten samma år (1636).
Varken Hocksjö eller Hällvattnet besattes emellertid på allvar nu. Istället kommo ett par andra finnar, Per Månsson och Zakarias Larsson. De synas 1642 ha köpt jord vid Lyng- eller Lugnsjön av Sels-bönderna. Ett flertal finnar antecknades vid Lyngsjön vid rannsakningen 1646: Per Månsson, Zakarias Larsson, samt husmännen Oluf Månsson och hans son Lars Olufson. Zakarias Larsson tycks ha kommit från Hasselaskogen (Kölsjön ), där han blivit avsagd som husfinne. Kanske har han lärt känna Ramsele-trakten genom storjägaren Israel Pedersson Hasselfinnes strövtåg häruppe. Snart ha Lugnsjöfinnarna köpt mera jord av bönderna. I 1651 års dombok står antecknat, att Måns Olufson finne köpt Wästergården och hans landsman Peder Månsson 9 1/2 seland i Östergården i Sels by. I jordeboken 1651 antecknas under Sel: Per Månsson med 8 1/2 och Zakarias Larson för 6 seland, med tillägget: Lugnsjön tillökt 3 1/2 seland.
>Seelsfinnarna>, som de vanligen kallas denna tid, fingo utstå mycket obehag av de hos dem ofta gästande jaktsällskapen och dömdes till höga böter härför. En gång när Israel Pederson legat här i veckotal med sitt stora jaktsällskap, for man hem med nio lass älgkött, älghudar, bäverskinn och bävergäll m. m. Det ansågs av bönder med rätta som rena rovdriften och man klagade på flera landsting över Israel, som till slut måste komma ut med så dryga böter här i Ångermanland, att han till slut fick gå från sin gård och pantsätta sina värdesaker.
Bebyggelsen vid Lugnsjön blev stadigvarande. Platsen är idag en välmående by. Traditionen berättar om de första finnarna här: >De rödde rågsvedja där och tröskade rågen på blåisen > (LMA: 68: 4: 15). Ännu vid slutet av 1600-talet står Lugnsjön antecknad i jordeböckerna för sammanlagt 3 1/2 seland: Lars Olufson och Erik Zakrison med 1 3/4 seland vardera. Emellertid antecknas bland ödeshemman i socknen 1711 även Lugnsjön. Pär Zakrissons hemman säges nu stå öde, sedan Pär 1709 blev båtsman. Det räknades då för 1/4 hemman (Lugnsjön no: 2) medan no: 1 Ingel Andersson (från Sel) står skriven för 12 seland. Hemmanet no: 2 blev återupptaget 1724 med 5 frihetsår och började skatta 1729. Båda blev sedermera bestående.
Texten finns i Gothes bok sidorna 98-100.
Så här ser boken ut, tryckt med anslag från Humanistiska Fonden 1948. Följande text finns på en försättsbladet:
Minnet av Läroverksadjunkten JOHAN NORLANDER och Professorn J. J. MIKKOLA - båda voro skogsfinnarnas vänner ägnas detta arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar