Nu tar jag en liten avstickare från Forsmo för att genom en av Paul Lundins berättelser i boken Sanningar och sägner i Ådalsliden berätta om det hemman Johan Mauritsson tjänade på och senare lämnade för att ta upp sitt nybygge i Forsmo. Till saken hör att jag härstammar från hans hustru Anna Greta både i hennes första och andra gifte. Så hennes dotter Inga Maja (skrivs också som Ingrid Maria) är min morfars farfars mor.
Björn-Eck' och Björnskjutar'n
Moflo by tycks ha varit begåvad med skickliga jägare.
"Björn-Eck' " som egentligen hette Erik Andersson och tillhörde en av socknens största och anrikaste bondgårdar, den s k Erik Anners' gården i Moflo, där far och son sedan urminnes tider hette om vartannat Anders Ersson och Erik Andersson. Och forskade man längre bakåt i släkten kom man fram till nämndemannen och värnpliktige löjtnanten Hans Erichson, vilken var en högt uppsatt man under sin levnads tid under senare delen av 1600-talet.
Erik Andersson var född 1739 och av hedersnamnet "Björn-Eck" att döma, var han en framstående björnjägare, något som bygdens krönikor också ger belägg för. Hur många björnar han lyckades nedlägga är här liksom i andra fall med jägare levande under 1700- och 1800-talen diffusa men uppgifter från krönikörer inom Erik Anners' släkten påtalar att det rört sig om ett tiotal.
Erik Andersson lär ha varit en kraftfull person, inte direkt lång, men axelbred och välväxt, lugn och harmonisk till sinnet. Han lär också ha begagnat såväl björnspjut som lodbössa och var också en god och uthållig skidåkare. Trots att han förutom Anders han som kallades "Björn- skjutar n" - hade två andra fortlevande söner, Per och Olof, var det tydligen bara Anders som ärvt faderns intresse för jakt. Om pappan blev gammal - han dog 1831 hela 92 år gammal, blev sonen Anders endast 35 år och dog i vad som dödboken uppger vara tvinsot. Blodbrist/leukemi/ och kräfta i njuren voro väl de vanligaste sjukdomsorsakerna som inrymdes under uttrycket "tvinsot", med andra ord betydande att man tvinade bort.
Hur jag än forskat och frågat bybor och intresserade om några speciella historier beträffande Björn-Ecks och Björnskjutarn' s jaktäventyr, har jag endast fått fram två stycken. Inte heller huru många björnar fadern och sonen nedlade. En av dessa historier förtäljer huru "Gammel-Erik" som den äldre av de två kallades när han nådde de högre årgångarna, huru han och sonen Anders/Björnskjutar' n/ ringat in en björn som gått i ide vid Svarttjärnflon på Mofloskogarna. Det var bara far och son och en gråhund som en kulen senhöstdag begivit sig upp till platsen, männen beväpnade både med björnspjut och lodbössor. Hunden visade sig totalt respektlös mot sin store antagonist, och gav sig modigt in i idet och väckte den sovande björnen. Nu följde ett vålsamt tumult inne i björnidet, där björnens vrålande ackompanjerades av hundens skällande. Under tiden hade far och son på betryggande avstånd ställt sig färdiga med gevären i skjutställning. När så ljuden omsider tystnade, förstodo jägarna att hunden dukat under för övermakten och i nästa stund kom björnen ut ur idet medförande den livlösa hunden, som han hastigt slängde ifrån sig. Därefter reste han sig på bakbenen och kisade glimmerögd ut i det dävna höstljuset på de två förmätna människobarnen, som stodo där med lyftade gevär. Så small skotten och björnen famlade med ena labben mot ögat i vars närhet troligen ena skottet gått in. Därpå rusade han på Anders som hastigt vek undan. Fadern hade så fort som skotten gått, tagit till björnspjutet, men han behövde aldrig använda det. Björnen segnade sakta ner och blev liggande orörlig.
Till den historien hör också att när Erik Andersson med sonen Anders återvände till björnidet vid Svarttjärnflon med häst och släde för att forsla hem bamsingen, nekade hästen, en äldre märr, att gå ända fram till den dödade björnen, utan stannade på behörigt avstånd, fnysande och skälvande som av björnfrossa. Tydligen skrämde björnens vittring den gamla märren som förut varit i beröring med björn. Jägarna fingo vända om hem och denna gång ta en unghingst, men nu gick det bra utan friktioner. Den andra historien som bevarats är påförd Anders Ersson "Björnskjutar ́ n”. Den omtalar huru Anders på förhösten varit ute i "fårskog" dvs letat fåren som under sommaren fått gå fria ute på skogen. Som vanligt under sina skogsturer har han bössan med och när mörkret inbryter befinner han sig öst på Nyfäbodberget, där han gör upp en nying och bereder sig att övernatta. Bäst han sitter där och mumsar på sin medhavda matsäck, kommer en ung, vacker kvinna fram till elden. Hon påstår att den gode Anders slagit läger på ett olämpligt ställe och i vägen för henne. Skulle han vilja flytta på sig, skall han i vederlag få skjuta en riktigt fin gris!
Anders är inte nödbedd; han flyttar på sig och sina pinaler likaså nyingen, och därefter slumrar han in på granrisbädden och sover lugnt resten av natten. Vaknar när solens första strålar börjar sila fram mellan trädstammarna. Och där i en glänta strax framför honom ser den nyvakne och förvånade Anders huru en björn stillsamt står och bligar på honom. Det är bara att gripa tag i bössan, och inte ens nu då Anders siktar på nallen, flyttar denne på sig. Redan vid första skottet segnar bamsen ner i riset, och en lättare björnjakt vet sig "björnskjutar'n" aldrig ha upplevat. Men han förstår att det är skogsfruns tack för att han flyttade på sig kvällen före. Björnen var alltså "grisen" som skogsfrun lovade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar