Nybygget

I Näsåker bodde Paul Lundin och han var väldigt intresserad av hembygden och de som bott i Ådals-Liden och även i grannförsamlingarna. Han var född 1922 och dog 2003. Mer om honom finns att läsa i Anitas blogg. Han åkte runt och intervjuade alla gamla och tittade runt på allt som fanns att se i församlingen. Otaliga är hans släktutredningar som han skrev på maskin och delade ut till de som kom från de olika släkterna. Jag hade förmånen att få prata släktforskning med honom några gånger och besökte honom i lägenheten i Näsåker där han visade upp sina forskningar och jag fick skriva av det jag ville. Han var med och skrev två egna böcker om församlingen och var också involverad i den hembygdsbok som gjordes i Ådals-Liden på 1970-talet.

Sanningar och sägner är nog den bok jag läst flest gånger för det finns otroligt mycket intressant där om min släkt. Boken vann jag på en tävling i Forsnäs skola 1991 och tror att det var första gången som jag träffade Paul och pratade lite med honom.

Han signerade också boken åt mig och det är verkligen sant det som står att det varit en otroligt trevlig och användbar läsning i denna bok. 

I boken finns det några sidor om den förste nybyggaren i Forsmo och jag har här nedan en avskrift ur boken om detta. En berättelse som ganska snabbt fångade mitt intresse.

Nybygget

Det torde ha varit något av de sista åren på 1700 som drängen Johan Mauritzson i Norrmoflo när han var ute för att söka sin husbonds bortsprungna hästar, kom upp på en avsats av vad vi i dag brukar kalla Forsmoberget. Beläget på gränsen mellan Ramsele och Ådalsliden. Det var en vacker höstdag med klar luft och blossande höstfärger. Nedanför avsatsen där Johan stod bredde en jämn vacker mo ut sig, begränsad i motsatta sidan av Fjällsjöälven och bakom älven det branta Forsnäsberget. Johan kunde här och var skönja det trögt glidande skimret av älven och i den klara höstluften hörde han det dova bruset av Imforsen i väster och det något lenare ljudet av Hällforsen längre ner.

Här skulle det passa bra med ett nybygge, tänkte Johan. Där nere på mon, skyddad som den var av det branta och höga berget han stod uppå. Ty den unge drängen hade alltid drömt om att en gång få grunda eget. Och nu hade han hittat platsen där han kunde börja realisera sin dröm. Så år 1799 hittar vi Johan Mauritzson eller Järn Magres'n som hans dialektala namn löd bland lidsborna, som nybyggessökande till Forsmo nybygge. Samtidigt sade han upp sig till 1801 hos husbondsfolket i Norrmoflo.

Så fort han fick tillfälle, ömsom gick och rodde han upp till sitt blivande nybygge för att utföra något enklare arbete. Och han räknade dagarna och månaderna till dess han var fri från drängtjänsten och kunde sätta igång på allvar.

Men när så tiden äntligen var inne, hände det sig att husbonden Anders Ersson eller "Björnskjutar'n" som han ofta kallades, insjuknade och blev liggande till sängs. Hade väl förkylt sig under någon av sina många björnjakter, tänkte Johan. Så det går väl över. Men det gick inte riktigt så.

Visserligen blev Anders bättre ibland, men så kom frossan och febern och det blev att åter inta sängen, och en blåsig oktoberdag 1806 avled bonden Anders Ersson, endast 35-årig. Dödboken uppger tvinsot som dödsorsak. Nu fick nybyggandet ställas åt sidan, ty naturligtvis kunde inte Johan lämna den herrelösa gården, änkan och hennes fyra små barn, utan hjälp. Vad som sedan hände är väl att kärleken kom in i bilden, ty på nyårsdagen 1808 gick Johan sta och gifte sig med sin sex år äldre husmor, Anders Erssons änka, Anna Greta Jakobsdotter. Nu var han alltså husbonde och ägare till en av byns större och burgnare bondgårdar, och nu skulle man ju tycka att Johan skulle strunta i nybygget. Men ingalunda. Trots sina många sysslor på gården, fortsatte han sina färder upp till Forsmon och när fostersonen Erik Andersson var 18 år hade Johan lyckats övertala sin 49-åriga hustru att Erik skulle få överta gården i Norrmoflo och att de själva skulle bosätta sig däruppe vid nybygget och arbeta upp det på allvar. Själv var då Johan 43 år. Det var 1825 som Johan med hustru och sina fyra barn flyttade för gott upp till Forsmon. När han synade in nybygget hade han lyckats få med stora arealer skogsmark, vilket förvånade många då skogen inte hölls mycket värd. 

Det har omtalats att Järn Magres'n var en stor och kraftfull man och det kan gott karaktäriseras som en riktig odlarbragd av de två till åren komna makarna att på ett tjugutal år förvandla det knappt påbörjade nybygget till en stor blomstrande bondgård - ett hemman som prisades högt av de som besökte det. Johan lät dela upp det mellan sina tre söner, Johan, Per och Jakob, men ingen av dem tycktes ha någon större kärlek till faderns stora livsverk. Johan Mauritzson fick nämligen uppleva huru sönerna lät i successiv grad försälja Forsmo, varefter de flyttade från platsen.

Om Johan Mauritzsons (Järn Magres'n) senare öden, berättar oss husförhörsboken att han mellan 1852 och 1857 tjänstgjorde som stallmästare hos källarmästare Carl Östlund på Strömnäsgården. Året därpå flyttade han tillbaka till sitt kära Forsmo där han framlevde sina återstående dagar ensam och bortglömd i sin undantagsstuga. Han dog först 1869 88 år gammal. Hustrun hade då varit död i många år.